Jag bodde i en ganska ruggig lägenhet i ett område en bit utanför stan. Där bodde jag efter en kort tids boende i ett litet rum till en stor lägenhet med min dåvarande pojkvän. Han och jag bodde på nedrebotten med tvestjärtar och silverfiskar överallt, men var förbaskat glada ändå. Kanske för att det lilla boendet innan inte hade bjudit på mycket till privacy när man deltat det med två andra. Kanske för att vi kände att vi hade blivit seriösa, på riktigt.
Han blev dock med tiden mer och mer introvert. Han började ha för sig ganska skumma saker. Varje gång jag kom nära hans dator så släckte han snabbt ner sin skärm. Varje gång det ringde på hans telefon efter fem så svarade han på toaletten. Ibland började den lysa mitt i natten och jag, som skrev en annan blogg där och då, började få konstiga kommentarer i den ifrån någon tjej som skrev ganska otrevliga saker om mig. Jag var på den här tiden inte särskilt proffsig när det kom till vad man lämnade ut ur sitt privatliv och särskilt hur man gjorde det. Jag var inte, vad man kallar, ”mediatränad” för fem öre.
Därmed blev vissa texter faktiskt, om jag ska erkänna, lite värre än andra. Det blev att jag, istället för att prata med min partner om det, skrev ut saker jag tänkte. Jag hade en dålig magkänsla om den där lysande mobilen som låg vänd mot bordsskivan hela tiden, om det där korta andetaget som lämnade hans mun varje gång han paniskt stängde av sin skärm, om det där mumlandet på toaletten jag aldrig riktigt kunde urskilja ord ifrån med örat mot den tunna dörren.
Jag började känna mig psykiskt störd, paranoid. Vem var jag att misstänka min kille för något så befängt? Vi hade ju precis flyttat ihop?! Varför skulle han ens behöva vara med en annan tjej? Det är absurt. Så dålig var jag väl inte? Jag sa ju aldrig nej? Jag var väl rolig att vara med? Eller? Var jag inte det? Var jag en död fisk? Var det egentligen fel på mig? Hur var hon i så fall? Var hon en tjej med silikonbröst som kunde ta den i alla hål som finns, som hade självförtroendet att strippa för honom till Rammsteins ”Stripped”, som var bisexuell och hade som motto ”ju fler desto bättre”? Eller var hon smartare än jag? Var hon den där sexiga sekreteraren med en midja som inte bullar sig när hon sitter ner, som hade små yppiga, pigga bröst som skrek att de ville knulla genom att peka rakt ut under en skjorta, som kunde sätta upp sitt lockiga hår med bara en penna och sakta låta den glida ur och kasta sitt rufs vilt omkring sig medan hon stönade i takt? Eller var det kanske det värsta; en tjej som var roligare än jag, som hade mer personlighet och som var sådär extremt charmig att när man ser henne, så tänker man att gillar henne, vill bli hennes bästa vän och man vill vara med henne jämt?
Jag fick mer och mer ont i magen för var dag som gick. Jag försökte stänga av mina misstankar. Det var mig det var fel på, inte honom. Att jag ens tänkte så var fel. Så fel. Det var jag som hade blivit svartsjuk, blivit tokig. Jag behövde bara gå en promenad, behövde bara andas lite.
En natt satt han i telefon jättelänge på den där toaletten. Jag kunde inte somna. Jag ville egentligen ta en cigg, vänta ut honom och fråga vad fan han höll på med, men jag hade inte självförtroendet eller underlaget. Vad hade jag för bevis? Tänk om det var en kompis som hade problem då? Om det var sant?
Morgonen kom och han kysste min kind innan han gick till jobbet med sin laptop under armen och helt intetsägande svarta jacka utan märken eller detaljer. Jag tog mina cigaretter, satte upp håret i en ful boll och tog mig upp för backen till min granne och kompis. Hon satte sig mittemot mig på hennes balkong med sitt ena ögonbryn upp i taket och frågade, efter min utläggning om både natten och andra dagars märkliga händelser;
”Eve, för i helvete, fattar du inte att han har en annan tjej vid sidan om?”
Cigaretten skakade i min hand. Sömnbrist. Rädsla. Sorg. Jag visste ju redan det. Jag hade vetat det hela tiden. Men var det verkligen så uppenbart?
– Kan det inte vara en kompis då?
”Nej. Det är en tjej. Varför kan han inte prata med sin kompis i vardagsrummet?”
– De kanske pratar om hemliga saker liksom. Jag vet inte.
”Har du kollat hans mail?”
– Nej, absolut inte.
”Gör det.”
– Nej.
”Varför inte?”
– Jag vill inte. Jag klarar inte det.
”Då måste du konfrontera honom med det du har.”
– Fan.
”Är det andra saker som hänt?”
– Ja, det är någon konstig tjej som kommenterar min blogg typ varje dag.
”Va? Vad skriver hon då?”
– Alltså hon skriver om våra dispyter. Jag hade skrivit om ett bråk vi hade och det märkliga var att hon skrivit saker såsom ”att jag borde se min egen del i bråket också och inte glömma att berätta om den”. Jag fattar bara inte hur fan hon vet att det saknas delar i berättelserna?
”Shit, Eve. Det är hon.”
– Nej, jag vet inte..
”Du måste konfrontera honom. Idag. Jag stöttar dig.”
Jag gick hem längst den snötäckta backen ingen ville skotta för att området räknades som både ful förort och lite bortglömt. Jag såg framför mig hur han skulle erkänna att han hade blivit kär i någon annan, att hon hade lysande blå ögon, vita tänder och en len, ljus röst. Hon skulle ta mig i hand, dofta lavendel och ha strukna kläder. Hon skulle vara ordentlig, charmig och fnissa vackert, inte skratta högt och okontrollerat som jag, inte dofta någon fånig parfym av Paris Hilton, inte spara gammal disk till dagen efter.
Han kom hem ifrån sitt jobb och jag satt beredd i soffan. Han tittade på mig med en märklig min, ungefär som att han kände sig lite hotad, och frågade rakt ut varför jag satt så, vad jag ville med det. Jag reste på mig, tog ett par kliv fram till honom och frågade rakt ut;
”Träffar du någon annan?”
– Va? Hahaha! Det var det dummaste jag hört! Vart har du fått det ifrån?
”Nej, jag vet inte.. du vet.. det där med mobilen i badrummet och smsen mitt i natten.. jag vet inte.. det är bara lite konstigt.. hehh..
– Vadå? Jag har ju sagt som det är?! Litar du inte på mig?
”Jo, men jag ja.. jag tyckte det var konstigt bara.. förlåt..”
– Ah okej.
Han satte sig obrydd på sin datorstol och den hemska känslan i magen hade inte försvunnit – tvärtom. Den var större än tidigare.
Hur kunde han bara släppa det så enkelt? Kände han inte att det var en allvarlig anklagelse? Det är inte som att jag sitter här varje dag och frågar om han var varit otrogen, right? Varför brydde han sig inte mer? Om det inte vore så, så kanske han borde kramat om mig och sagt att han aldrig skulle kunna vara det? Varför fick jag ingen kram?
Minuter gick och jag satt lite apatisk med min telefon i hand. Jag sa ingenting för jag hade kanske inte mer att säga. Och det var då han öppnade munnen..
”Du kanske ska tänka på vad fan du skriver om mig i din blogg.”
– Va?
”Ja, jag har faktiskt läst vad fan du har skrivit där.”
– Aha.. okej.. vad är det du inte gillar?
”Allt du skriver om mig. Du får mig fan att framstå som att jag är ett jävla monster mot dig!”
– Oj, men varför har du inte sagt det förut? Jag menar inte att du är ett monster. Jag har bara skrivit vad jag känner.
”Bara vad du känner? A tjena, du har ju skrivit ut mig som att jag är fett jävla elak mot dig. Det där inlägget du skrev igår tillexempel om vårt bråk i köket. Hur jävla synd var det inte om dig då, va? Jävla martyr.”
– Man får inte kalla varandra saker.
”A du, det skiter jag i.”
Det blev tyst och hans ögon borrade in i mina av adrenalin. Jag kände tårarna buntas upp en efter en bakom ögonkanten och jag ångrade att jag ens tog upp det.
”Du borde verkligen se din egen del i bråket”, säger han och pusselbiten faller på plats.
– Är det DU som kommenterar min blogg?
”Va? Vadå kommenterar din blogg?”
– DET ÄR DU SOM SKRIVER ELAKA SAKER TILL MIG!”
”Nej, det är det verkligen inte!”
– Jo det är det!
”Ok, låt mig bevisa det för dig. Här är min IP-adress härifrån och denna använder jag på jobbet. Jag har fan inte kommenterat din jävla blogg. Hur svartsjuk är du egentligen? Seriöst?”
Jag blev rädd för mig själv. Jag mådde plötsligt illa. Kräkset satt halvvägs i halsen på mig av ångest och hjärtat vägde ett ton. Tårarna kastade sig över kanten och regnade ner för hela mitt ansikte. Han ställde sig upp i protest, tog sin mobiltelefon och gick mot toaletten.
”Och nej, jag ska inte vara otrogen med någon. Jag ska spela spel.”
Han stänger om sig och jag sitter kvar, skamsen och dum i huvudet.
Jag tänker att jag måste gottgöra, måste visa att jag tycker om honom, måste få honom att vilja ha mig ändå – fast jag är psykiskt sjuk. Jag kommer aldrig kunna få någon annan. Ingen som honom. Jag måste hälla upp ett glas cola med is, städa och vara tyst. Inga fler misstag. Jag ska vara stilla, snäll och allra särskilt tyst. Jag ska stänga ner bloggen och jag ska sluta skriva om mina problem på internet. Jag ska bli en tjej som kan strippa till Rammstein och ha en penna i håret. Jag ska bli en bra tjej. Jag lovar livet och döden det. Jag ska bli en bra tjej.
Jag reser mig upp, går mot köket och hittar hans nycklar i en liten hög av ihopknölade kvitton.
”PIZZERIA BLABLA GULLMARSPLAN
1 st Cappricciosa m. extra ost 79:-
1 st Sallad Tonfisk 89:-
1 st Coca-cola 10:-
1 st Ramlösa 10:-
Samma dag klockan 15:30″
Samma ont-i-magen-känsla som jag hade känt efter besöket hos grannen kom tillbaka, bytte ut ångest och trängde sig in i min magsäck, mina lungor och hela min bröstkorg. Det där var som svart-på-vitt. Det fanns en tjej. Han hade inte nämnt något om en kundlunch, inget om att han skulle äta ute med kollega. Han hade ju fått med sig matlåda? Varför hade han ätit ute?
Jag funderade på om jag skulle trycka upp det i hans ansikte så fort han kom ut ifrån toaletten. Ett slags ”HAH JAG HADE RÄTT”, men tanken på att han kanske hade lunchat med sin mamma eller syster kom upp. Tänk om det var så? Hans mamma kanske hade namnsdag idag? Han kanske bjöd henne på sallad som ett slags grattis?
Fast varför hade han inte berättat det?
Han kom ut ifrån toaletten och jag knögglade ihop kvittot och la det bredvid hans nycklar igen. Den enda tanken jag kom på som skulle kunna bevisa något är att lirka lögnen ur honom. Fråga honom om det indirekt, få honom att avslöja sig själv.
– Du, älskling, tog du matlådan i morse? Tänkte om jag skulle diska ur den nu när jag ändå håller på att städa här.
”Ja, men jag glömde den på jobbet.”
– Aha, okej.
Han svarade inte riktigt såsom jag ville att han skulle svara. Kanske hade han sparat sin matlåda helt enkelt. Att fråga om detaljer hade blivit för uppenbart. Kanske hade han då förstått att jag hade läst hans kvitto, kanske hade jag aldrig kunnat bli förlåten någonsin efter att ha gjort bort mig ännu en gång, kanske skulle jag bara göra som jag tänkt tidigare; hålla käften, vara medgörlig och bli en bättre flickvän.
Det är tyst emellan oss en bra stund. Tallrikarna klirrar försiktigt för att jag inte vill väcka någon ilska, inte vill bråka om något mer, vill markera att jag skäms och inte vill göra väsen ifrån mig. Min lite småknubbiga mage gästas inte längre bara av ångest – utan också kurrljud. Jag tänker att jag kanske kan laga något riktigt bra till honom, att vägen till hans hjärta kanske går genom hans mage som de brukar säga på TV, att det kanske kan visa att jag är ledsen och att jag ber om ursäkt.
Jag öppnar kylskåpet. Hittar inget som kan imponera på en arg man. Tänker ta på mig mina moonboots, gå till affären och köpa något blodigt, något manligt, något som skriker att jag tänker på honom och att det är för hans skull.
– ÄLSKLING, JAG TÄNKTE GÅ OCH HANDLA, VILL DU HA NÅGOT? ÄR DU HUNGRIG?
”Oj, nej, jag är inte hungrig. Jag tog en senare lunch på jobbet för att vi hade så mycket att göra idag. Det var en jättegod matlåda, baby.”
Alla klockor stannade. Mina hjärtslag gick i slowmotion och de slog hårt mot mina revben. Så hårt att det kändes som en vag, spikklubba träffade dem om och om igen. Min mage vred sig minst fem varv, kräkset i halsen blev till en stor, hård boll och luften jag andades blev plötsligt tunn, så tunn. Det svartnade framför ögonen på mig och av alla hundra tankar jag annars brukar ha i mitt huvud kvarstod bara ett flimmer, ett slags ”myrornas krig”. Det började koka i mina fingrar och dess naglar grävde sig in i mina handflator.
Jag gick ut i hallen, knäppte skärpet på min jacka och satte på mig mina moonboots. Jag torkade av dem på mattan, gick fram till honom och kysste honom mjukt förlåt och hejdå. Han tittade på mig med en likgiltig blick, den som inte sett igenom mig ännu, och sa ”okej” med en stel röst.
Och där gick jag sedan mot affären i en snötäckt backe ingen ville skotta och visste att min pojkvän var otrogen.
Och det enda jag kunde tänka på var vilket kött jag skulle köpa och hur jag skulle krydda det.