Amerikansk (och i viss mån svensk) snutfilm i all ära men när det gäller isländsk kriminalitet och smutsiga affärer ligger de i lä. I alla fall i filmens värld. ”City State” berättar om kriminella med hjärtan av guld och korrumperade poliser som alla lurar varandra. Det är spännande, smutsigt och brutalt men ofta så rått och utan känslor att man glömmer bort att bry sig.
Det är en hård värld vi lever i. Speciellt om du frågar en islänning. Enligt den här thrillern består vardagen av droger, prostitution och våld. Polisen är minst lika inblandade själva och man kan inte lita på någon. När utländska gangsters vill ta över drogmarknaden så hamnar ett antal inblandade personer i kläm – inklusive kriminella som vill hoppa av, ärliga människor som vill hämnas sina älskade och en korrumperad polis som egentligen bara vill ha lite kärlek.
Vi hoppar i klassisk ”Pulp Fiction”-stil mellan karaktärerna och deras historier som det klipps emellan utan att det blir alltför rörigt. Det är många och mycket att hålla reda på men så småningom faller allt på plats. Det är subtilt spelat av begåvade skådespelare (med självaste Jonathan Pryce i en gästroll!) och suggestivt filmat med lagom skakig handkamera.
Tyvärr känns det bara lagom fräscht. Det är svårt att köpa konceptet med en bunt hårda, arga män som alla vill lura och/eller döda varandra. När en man får beskedet att hans gravida fru fått missfall måste publiken förstå att han blir ledsen. Samma sak när en annan mans flickvän hotas till livet. Vi vet redan att sådana här avskum är hårda och brutala. Men får vi inte se några känslor är det svårt att bry sig.
Kvinnosynen är dessutom inte oväntat rätt rutten. Samtliga är flickvänner, fruar eller prostituerade, om inte allt på samma gång. Ágústa Eva Erlendsdóttir lyser upp filmen som en kvinnlig polis som får alla emot sig när hon söker hämnd efter mordförsöket på sin älskare. Tyvärr förminskas även hon mot slutet till någon ofarlig och menlös. När sedan en smutsig snut finner kärleken i en olycklig hora blir det vämjeligt på ”Pretty Woman”-nivå.
I övrigt är det tillräckligt spännande och oförutsägbart för att ryckas med. Men även om det är på en mer stilsäker nivå än exempelvis svensk snutfilm så saknar regissören Olaf de Fleur Johannesson samma fingerfärdighet som Martin Scorsese eller Quentin Tarantino. Man gillar det man ser – men önskar att man brydde sig mer.