Det har varit en pinsam sak att ens tala om för mig när det kommer till jag och det där med alkohol. Exakt hur illa det egentligen är har jag inte kanske velat erkänna för mig själv och min omgivning, men efter att ha betett mig riktigt jävla illa i lördags och efter att ha vaknat upp med jordens ångest och gråtit halva dagen på mitt jobb, så har jag bestämt mig för att aldrig mer dricka mig full igen.
Det är när jag går över till starksprit som det oftast blir katastrof-illa. Det är då jag inbillar mig saker, lever i en egen bubbla av något slag och dramar mig mycket mer än jag någonsin annars gör. Jag hittar på scenarion i mitt huvud, är helt enkelt någon helt annan och paranoian bultar hårt på mitt psykes dörr. Jag kan inte, kan verkligen inte, dricka sprit. Egentligen inte mer än tre glas vin heller. För mycket vin gör mig ofta väldigt sentimental, ångestladdad och jobbig. För mycket öl gör mig gränslös, korkad och naiv. Jag kan inte, kan inte.. dricka sprit. Jag kan inte delta i Sveriges kanske mest normaliserade drogkultur.
Det gör ont att erkänna det med. Det är ju så normalt att kunna festa. Så normalt att kunna dricka som alla andra, kunna dränka sina sorger med en bag-in-box. Jag kan inte det. Jag kan bara leva nykter, tråkig. Det har varit jättesvårt att erkänna det, men jag vågade till slut att ta tag i det. Jag vågade ringa båda mina föräldrar medan jag satt på jobbet och jag vågade lova bägge att aldrig bli full igen. Jag har fått sitta i skam bredvid min pojkvän och fråga om han kan tänka sig vara tillsammans med en ”nykterist” (alltså att jag bara håller mig till typ två glas med honom ibland). Han blev bara glad egentligen. Han är den första pojkvännen som jag kunnat erkänna det för. Han stöttar mig till hundra procent.
Det var också medan jag satt på jobbet som en kristen man kom in och ville bjuda in mig till kyrkans kyrkokör efter en förfrågan och ett sångtest. Jag antar att jag ska börja där. Jag kan behöva vara med människor som gör annat än att kröka. Om de vill tro på gud så får dem det. Jag tycker att det enda som spelar roll nu är att jag omger mig med människor som accepterar mig och som bryr sig om mig.
Jag vill egentligen inte dricka alkohol, men det är grupptryck som får mig att göra det. Jag vill inte verka tråkig, så jag dricker.. mer… mer… mer. Jag slutar aldrig. Jag dricker tills vanföreställningarna, dramatiken och allt slår som en explosion i mitt huvud. Och sedan är allt svart. Helt svart. Jag minns ingenting. Jag vaknar upp, någonstans, och jag minns inte.
Det enda minnet jag har är magkänslan och i söndags ville jag operera bort magsäcken på mig själv. Jag åt inte på hela dagen, grät mest bara och ville ångra allt. Jag ville spola tillbaka tiden, ge fan i spriten och åka hem. Det var inte värt besväret. Inte värt konsekvensen.
Och det är med en annan blick jag kan se på livet nu. Den blicken som värderar det den har mycket mer. Jag inser att jag måste välja att ta hand om min relation till människor. Min relation till mina föräldrar, vänner och allra mest min pojkvän. Även om han och jag har det bra nu igen, så har min erfarenhet fått mig att värdera honom och det jag har mycket mer idag. Mycket, mycket mer.
Jag har alltså valt att säga hejdå till fest med alkohol och hej till lyckan i livet utan.
🙂 Och det känns okej..