Nu är det ett jävligt känsligt ämne för många svenskar att man har ett gott självförtroende eller bra självkänsla, men jag måste bryta en politisk korrekthetslag och säga att det är väldigt ”jobbigt” (haha) att se ut som jag gör när man är i London. Nog att jag hört någon gång att jag ser bra ut (ja, så pass töntig är jag så att jag inte ens kan yttra orden ”jag är snygg” utan att krypa in under mitt skal och skämmas i en timme, så vi håller oss till ”ser bra ut”), men grejen är att när man är här och går i London Dungeons, så får man till och med höra det av en skådis eller två, och när man går i tunnelbanan, på gatan och ja, typ överallt, så får man höra det typ varannan minut. Min mamma fnyser och säger att jag ska gå i lös t-shirt och utan smink ifall jag inte gillar uppmärksamheten, och well.. hon har en poäng, men jag försökte mig på ”träningsbyxor och tråkig tröja” i förrgår och det gav inte färre blickar – däremot kände jag mig slapp och dålig.
Jag är alltså INTE tjejen som gillar att ha på mig mjukisbyxor och gå osminkad i offentliga rum. Jag är alltid sminkad på gymmet, alltid i tajta kläder på jobb och har väldigt svårt för folk som inte bryr sig om sina utseenden. Faktiskt. Inte heller så PK av mig att tänka så, men jag fattar mig inte på det där med loose-fit, haremsbyxor och håret i en ful boll på huvudet. Jag vill ha string ifrån Victoria’s Secret, tajt topp med urringning och målade ögonbryn. Jag vill känna mig fin nästan jämt. Okej, inte jämt jämt. Inte när typ klockan är åtta på morgonen och min pojkvän tvångspussar mig, men annars vill jag vara fin.
Det är liksom inne egentligen att vara tvärtom som tjej. Man ska helst sitta med sin bira i handen på Snaps och säga att man inte bryr sig så mycket. Att man alltid är någon slags girl next door som knappt ”behöver smink”. Tjejen som har sina gamla hotpants med små cupcakes på sedan sjuan för att hon ”inte orkar” och ”ändå ska vara naken”. Hon som ”typ aldrig går till frisören för att man gör det bättre själv” (lol) och hon som ”absolut inte påverkas av vad andra tycker för näääeeee man ska faaan inte bryyy siiiig”.
Faktum är att de tjejerna bryr sig nog fan mer än vi som inte har en boll på huvudet och står i någon ful reklamtröja från nittiotalet.
Men så är det. Här i England är det uppskattat med en tajt långklänning som typ skär ut hela röven på en. Till och med tjejer vänder sig om och säger ”oh that’s hot”. Det är kul att vara lite brydd om hur man ser ut här för det uppskattas så mycket mer än hemma. Jag vågar vara sexig här. Hemma är man fan djävulens dotter om man har en urringning. Och grejen är också att många ska BRY SIG SÅ MYCKET om man har det?! Typ som min instagram..
Jag pratade med min kille om instagramgrejen. Han tycker att det är kul att jag kan visa upp både resultat ifrån gym, men också vara sexig. Han har inget emot det alls för jag är så pass ärlig och öppen med mina sociala medier. Jag har lämnat honom ensam till att glo i min inkorg x antal gånger och han har läst vad puckon skrivit till mig. Jag döljer inte ett skit. Han kan min telefonkod, mina lösenord (tror jag?) och ja, det mesta. Det är alltså inte så att jag står i urringningar och små kläder på instagram och så döljer jag någon dispyt om det, no way. Vi har en öppen dialog om ALLT och han uppmuntrar mig verkligen till att vara fin; därav mina bilder.
Ja, han är fucking awesome, jag vet.
Men folk blir ju så kränkta. Faktiskt. Folk kränks av att jag är halvnaken på instagram och frågar om jag är osäker eller har dålig självkänsla, varpå jag måste förklara att en låg självkänsla inte nödvändigtvis yttrar sig i nakenhet – tvärtom. Nakenhet kan stå för stolthet och självförtroende.
Och det gör det i mitt fall. Jag har fått bättre självförtroende. Mycket bättre.
Men det säger jag bara här i England.