Jag var tjugo år och det var snö på hornsgatan. Jag gick i sneakers för att mitt enda jobb jag hade var att dansa på högtalare på helgerna och därför hade jag inte råd med rejäla vinterskor. Sneakers fick duga. Upptill hade jag en vit jacka ifrån Bikbok som var full av fula sminkfläckar ifrån H&Ms helt värdelösa brunkräm, men jag var glad ändå. Jag var glad och rädd på samma gång för i min hand vilade en liten låda. En låda med det viktigaste som fanns i hela världen. En låda jag skulle ge bort i julklapp. En låda som skulle ge mig den tryggheten jag ville ha, som skulle bekräfta det jag så länge längtat efter.
Jag minns att den där lådan vibrerade lätt i min hand när vi satt på hans sängkant den där julen. Jag minns att jag ville ångra min julklapp för att jag kanske skulle bli besviken. Jag velade fram och tillbaka medan han log och försäkrade mig att det var en bra idé – ungefär som att han redan hade listat ut vad det var. Hans glada ögon var så pass övertygande att lådan lämnade min hand och hamnade i hans. Locket till den knäpptes upp och under en liten sidenduk låg det; mitt hjärta. Ett hjärta i glas lika stor som en mindre knytnäve. Jag hade lagt undan lite av mina danspengar till att köpa den största storleken de hade i affären och där möttes våra ögon en millisekund av lycka. En lycka snabbare än en blinkning övergick till en slags osäkerhet i hans ögon.
Han sa ingenting.
Jag tänkte att han kanske inte riktigt förstod. Kanske såg han inte vad det var. Kanske trodde han att det var något annat eller att det hade en mening jag inte menade. Jag tog sats och ur en osäker tjugoåring kom orden; ”det är mitt hjärta, jag tänkte att du kunde få det”.
Han sa ingenting.
Jag spenderade resten av juldagarna sovandes. Jag sov bort min smärta så mycket jag kunde. Jag ville inte tänka, inte känna, inte förstå. Jag ville bara att allt skulle vara som det var innan jag fick den korkade idén att försöka lita på någon igen. Jag ville så gärna spola tillbaka tiden, köpa en känslolös sak ifrån Teknikmagasinet istället och ta tillbaka mitt hjärta. Mitt hjärta som egentligen inte alls var i det skick som visades i den där lådan. Mitt hjärta som var i tusen bitar och som skulle ta lång tid att laga – om ens alls.
Tiden gick.
Jag minns att jag fick lite självförtroende till att skaffa mig ett arbete. Heltid, men med extremt tidiga mornar. Jag klev upp ifrån en madrass på ett fult golv, tog på mig mina blåkläder, borstade tänderna, satte upp håret i en keps och satt på första tunnelbanan mot Centralen varje morgon. Han och jag fick ihop vardagen ganska bra ändå tyckte jag. Han verkade inte vakna av mitt försiktiga tassande i hans lägenhet och jag brydde mig inte om det tittades på fotboll sent för jag kunde somna ändå. Det fanns inga problem.
Förutom att mitt jobb var ett sommarjobb och han åkte bort. Länge. Han for på festivaler och annat kul med sina vänner medan jag fortsatte att stiga upp ifrån den där madrassen på golvet, fortsatte att försöka göra mitt bästa. Och efter tre veckor, när jag trodde mitt liv hade blivit stabilt och att han skulle ha saknat mig, så kom han hem, satte sig i sin skinnsoffa och sa i en suck att det inte fungerade längre. Jag förstod att han hade gjort något dumt på någon festival, att det snabba beslutet kom av att han kände ångest och ville göra det rätta. För även om han ofta var känslokall, så var han alltid ärlig, alltid rättvis.
Mina tårar föll till ett spöregn medan jag stod med en proppfull PrisXtrapåse på en perrong någonstans på den blå linjen. Ännu en gång, som så många gånger förr, spelades Eminem i mina öron och hans ord i ”Hailies song” träffar mig likt en kulspruta i bröstkorgen.
”Some days I sit starin’ out the window
Watchin’ this world pass me by
Sometimes I think there’s nothin’ to live for
I almost break down and cry”
Jag minns att jag och min pappa åkte dit i en vit skåpbil dagen därpå, att han tittade på mig med en sorglig blick medan han frågade ännu en gång om jag ville ha hjälp att bära ut. Jag skakade på huvudet bestämt. Jag skulle göra detta själv. Jag skulle inte ha hjälp. Dessutom orkade jag inte bryta ihop framför honom. Jag orkade inte visa hur ont jag egentligen hade, hur ont det gjorde att jag ändå hade vågat hoppas på något, men ännu en gång hade blivit besviken.
Jag vecklade ut IKEA-kassen, kastade snabbt ner mina kläder i den, mitt smink och mina böcker. Mina kast blev bara hårdare och hårdare mot påsens botten och dunsarna som uppstod när mina böcker krockade med varandra triggade mitt adrenalin och efter en stund kastade jag dem rakt på det fula golvet istället. Missade med flit. Bröt ihop. Satte mig som en liten köttbulle mitt i min egen separation och grät.
Det skulle ju bli bra. Varför fick det inte bli bra?
Jag torkar bort tårar och slem ifrån ansiktet och får ihop två år i några kassar. Jag hämtar min rosa tandborste, min Hello Kitty-shower gel och en tvål jag fått av hans syster ifrån Lush. Sedan blir jag stående i hans hall, med alla mina fula IKEA-kassar som ska innehålla något jag trodde var för evigt, men som bara var temporärt. Var det såhär det skulle sluta? Att jag gav allt och han ingenting? Att jag önskade och drömde om en framtid medan han kunde kasta bort den som ett godispapper bara sådär, utan vidare? Bara kunde släppa allt, som ingenting, och sitta tyst medan jag grät, medan jag ville så mycket mer och skulle bli en bra tjej? Var det så?
Det var då jag kom ihåg. Då kom jag ihåg den gången han senast var tyst, senast inte tog ansvar över mina känslor, senast stängde mig ute.
Dagen han fick mitt hjärta.
Jag mindes att vi kom hem och att han tog upp den och ganska slarvigt snabbt la den i sin underklädeslåda för att inte behöva prata om den. Mina steg flög fram till hans Malmbyrå och min hand letade desperat efter hörn, hårda hörn till ett mjukt innehåll. Och där, längst in, hittar jag den. Lådan med mitt hjärta i.
Jag öppnar dess lock, tittar på den lilla ingraverade texten som säger att jag älskar den som ser det, ”I love you”, och sedan stoppar jag lådan i en av mina fula IKEA-kassar, låser dörrens underlås och droppar nyckeln med ett klirr genom brevinkastet.
Aldrig i livet att jag lämnar det där. Det är mitt nu, och även om han inte vill tro på sann kärlek, så tänker jag fortsätta leta efter den, fortsätta tro att den finns någonstans, att någon kommer förtjäna mitt hjärta en dag.
En vacker dag.