Det är när jag går med en ros och nynnar den vackraste kyrkokörslåt jag sjungit som jag inser att det här kan vara en av de största scenerna i min livsfilm. Det är tomt, tomt här. Några regndroppar kastar sig ner på marken och solen värmer min vänstra kind medan mina fötter ska böra mig upp för backen och hela vägen fram. Egentligen tänkte jag försöka hålla mina tårar inne, tänkte jag skulle släppa ut dom när jag kommit fram, men jag kan inte hejda mig själv. Jag gråter plötsligt så hårt på den där stigen att man kan höra mina andetag, höra mina gråtljud, som ett barn. Jag är så isolerad i stunden att jag struntar i om jag möter någon nu. Jag struntar i alla där och då.
”Och gav dig våren sitt största fång
utav blommors doft och av fåglars sång
förslog det ej för att säga dig
hur oändligen kär du är mig.”
Jag kommer fram till platsen där det lilla som fanns kvar av henne lämnade oss för evigt. Sist jag fick vara nära henne på riktigt, som det kändes, var i kyrkan på begravningen den där varma dagen i april. Här fanns inte lika mycket av henne kvar. Här var hon bara smulor, som sand. Min vackra syster var bara sand.
Rosen vilar i min hand medan min gråt fort eskalerar och blir en slags hårdgråt. Den där då man inte riktigt andas alls, bara vill skrika och tårarna typ sprutar överallt. I fickan piper Facebook och jag stänger av ljudet. Hon och jag ska tala ostört. Hon och jag. Jag ska berätta för henne.
– Hej Loo.. det är jag. Jag.. jag sitter här.. och.. ja. Jag tänkte säga att jag har varit lite sjuk i öronen. Jag fick tumörer och jag opererades. Jag var nyss på sjukhuset och dom sa att jag är frisk nu. Jag kan ta dykcert om jag vill. Jag kan flyga flygplan utan att få ont och jag kan höra vad folk säger. Jag är frisk nu.
Jag gråter igen. Hon fick aldrig bli frisk. Jag fick bli det. Hon borde blivit frisk. Det är så orättvist och en del av mig vill fortfarande byta plats, vill att hon ska ha varit kvar här och fått ta hand om sin son, fått det där livet hon så gärna ville leva.
– Jo.. ehm.. jag menade inget illa med att jag blivit frisk, men jag tänkte liksom att nu kan jag leva livet ännu mer för dig och mig. Nu kan jag göra fler saker och sådär. Och jag har förresten sökt in på universitet nu.. och högskola.. jag ska skriva tänkte jag.. ännu mer. Jag tror att jag är ganska bra på det för folk säger det. Jag tänkte att jag kanske kunde jobba med det också. Då ska du vara min inspirationskälla, Loo. Du ska få vara med.
Regnets droppar blir tyngre och solen går i moln. På något vis känns det i samma stund som att jag håller på att tappa henne med, som att om hon varit där, så ska hon iväg nu.
– Jag.. jag har styrt upp livet ganska bra för mig nu. Du kanske har sett det. Jag jobbar hårt och jag pluggar fortfarande. Jag är ganska lycklig faktiskt. Och jag tror att jag har en ganska bra framtid framför mig. Jag tror att det här kommer att gå, Loo. Jag tror det. Det blir blommor som du sa. Det blir guld. Jag ska ordna upp mig och visa att om jag kan så kan alla. Jag brukar tänka på dig när jag jobbar på mitt andra jobb. Jag tänker på dig när jag syr och lyssnar på tung techno. Tänker på hur kul det hade varit om du levt. Du hade varit så stolt, Loo. Du hade det.
Mörkret ifrån molnen blir mer påtagligt.
– Jag ska hälsa ifrån alla som älskar dig, alla som saknar dig, att vi bryr oss om dig. Kom ihåg det. Jag sa det på sjukhuset och jag säger det igen; vi alla tycker så himla mycket om dig.
Gråten får mig att stamma och jag får gömma ansiktet i mina jackärmar.
– Jag älskar dig, Loo. Jag längtar tills vi ses igen. Älskar dig.
Hennes ros ligger ensam kvar framför fontänen och jag drar upp min jackas luva, låter alla tårar jag har måla mitt ansikte blankt och fortsätter nynna på min kyrkokörssång..
”Är kommen, år förgår
men min kärlek kära till dig består.
Långt, långt bortom höst och vår
skall jag älska dig än må du veta.”