Då kommer äntligen det där inlägget om honom och hur fan allt gick till. Många undrar ju hur denna konstiga resa gjordes oss emellan och jag kan väl lika gärna försöka berätta den – även om jag inte kan ta med alla detaljer i respekt för både H och andra i våra liv.
Det var år 2012 och vi var på Mondaybar Black and white. Hans vän kände helt enkelt min vän och de satte sig bredvid oss på restaurangen och käkade med oss. Han satte sig bredvid mig och jag blev lite nervös. Han var verkligen min typ (redan då) och jag var helt kär i hans dialekt. Jag har alltid varit en sucker för dialekter, haha! Kanske också för att jag själv har den absolut fulaste – stockholmskan.
Han charmade mig den kryssningen. Det var något med vår kemi som bara klickade direkt. Ingen av oss kan riktigt förklara det idag, men det var så starkt att jag var otrogen mot min dåvarande kille. Något jag ALDRIG hade varit. Jag berättade det, givetvis, så fort jag kom hem. Grejen var att, för att inte säga för mycket, att han och jag hade det riktigt risigt under den här tiden. Jag hade fått gå igenom en ganska hemsk sak på egen hand och var väldigt ledsen över det. Av någon anledning eller två orkade jag och min pojkvän igenom denna kris och vi fortsatte vara tillsammans.
December 2012 träffade jag H igen på Mondaybar Lucia. Vi minns det knappt någon av oss, men jag vaknade upp dagen därpå och hade en fruktansvärd ångest. Jag mindes bara att vi pratade länge i hytten, att han gjorde mig nervös igen och att ja.. något borde hänt. Vad minns jag inte. Ärligt talat. Han minns inte heller, men vi är väl överens att något säkert hänt.
– Svårt dock att åka hem och säga ”jag har gjort något men vet inte vad”. Därför sa jag det faktiskt inte.
Sedan tog det lång, lång tid innan vi sågs igen. Jag hade väl honom alltid lite i bakhuvudet och vi skrev faktiskt lite då och då. När jag blev singel i juli år 2014 sågs vi någon månad senare på Mondaybar Summer. Han kom gående vid informationen och jag minns att mitt hjärta ville hoppa ur bröstkorgen på mig medan min hjärna skrek ”NEJ EVE!! GÖR INGET DUMT!!”, haha! Jag var ju singel, så egentligen hade jag inga tydliga gränser för vad som var okej eller ej. Det slutade så klart med att vi inte alls höll oss i skinnet och att vi var dumma igen.
Sedan försökte vi oss faktiskt på att dejta en gång, men jag gjorde bort mig. Jag var dessutom väldigt splittrad i vad jag kände inför dejtande. Han har alltid varit så säker och jag tvärtom. Allra särskilt när vi ska prata om våren.
Våren 2015 hade jag en period då jag inte riktigt kände för någon särskilt mycket. Jag hade tidigare dejtat en kille, men litade aldrig på honom, så känslorna blev aldrig starka. Jag hade väl precis slutat träffa honom och stod ensam när jag såg att han hade blivit singel. Hur minns jag inte. Kanske kontaktade han mig, kanske såg jag det via Facebook. Jag minns att jag tänkte ”vad fan har jag att förlora om jag raggar på honom? – inget!”, så jag gjorde faktiskt det. Vi bestämde oss för att ses på en fest helgen efter och jag kommer ALLTID minnas hur han log när han såg mig. Hur han kramade om mig hårt och sa att jag var fin. Kommer aldrig glömma det.
Men saker och ting var komplicerade. Inte allra minst jag. Jag hade levt ett bra liv som singel och vågade inte riktigt utsätta mig för att bli sårad. Jag var kall och höll honom ofta på avstånd. Jag puttade bort honom när det blev svårt och jag försökte alltid få honom att dejta andra. Helt sjukt nu i efterhand, men exakt så fungerar jag. Det är egentligen inget nytt. Den enda skillnaden var att han stod bredvid och sa ”nej, jag vill bara träffa dig” om och om igen. Han var inte som andra killar som såg sin chans att träffa flera utan dåligt samvete. Han ville bara vara med mig.
Och exakt det sa han i slutet på augusti efter flera, flera helger tillsammans. Jag blev i det ögonblicket helt klar med att det var så det skulle vara. Det skulle vara vi. Det var ju det som var poängen med allt.
Och den 12:e september frågade han mig utanför min port om jag ville vara hans flickvän.
Sedan dess är det vi 🙂