Fick ju svar på min insändare av en ”Inger” och givetvis var jag tvungen att replikera eftersom hon klart och tydligt inte förstått ett dugg av obehagen jag drabbades av varje gång jag reste med kollektivtrafiken.
Så, den 11 juli 2002 fick Inger svar på tal.
Sedan hände det en jävligt lustig grej på jobbet några dagar senare. Jag satt och lunchade med en arbetskamrat och jag bläddrade i Metallarbetaren eller Lagerbladet eller vad det var för nån tidning som låg på bordet. Jag läste min vana trogen insändarsidan. Noterade en insändare som klagade på Metallarbetaren eller Lagerbladet eller vad det var för nån tidning jag läste, för att de använde papper från ett finskt företag i stället för ett svenskt.
Jag kommenterade detta för min arbetskollega. ”Hur orkar folk bry sig? Att de orkar skicka insändare för en sådan skitgrej?”
Då säger John, min arbetskamrat:
– Du, jag såg en sån jävla dum insändare i Metro om en kille som klagade på att han var så jävla bred att han inte fick plats i bussätet. Sen var det nån som svarade, och tror du inte idioten skriver in ännu en gång?!
Hahahahaha! Jag skrattade inombords och var så nöjd!!!
Hahaha, måste väl vara lika jobbigt för den som sätter sig sist och därmed längst ut oavsett om den är liten eller stor…