Barn säger de självklara sakerna – de har svaren på de flesta av de saker vi vuxna lindat in i flera lager som en konsekvens av leverne och liv. Barn ser med klara ögon – ty deras syn har inte grumlats av den vuxnes erfarenheter, besvikelser, tillkortakommanden och så vidare i all oändlighet på desillussionens long and winding road.
Blev lite rörd när jag läste Den Lilla Stora Människans instruktion ovan ty det är så klarsynt, basic och enkelt egentligen. Vi har lite att lära av det. Samtidigt är allt inte så enkelt, droppen urholkar stenen – dvs. besvikelser gör oss härdade i det långa loppet. Men om vi följer Kärleksinstruktionen går det kanske inte lika fort.
Det är egentligen först när vi blir ”vuxna” som vi blir elever på riktigt i kärlek och det är barnen som lär oss vad det handlar om. Dels kärleken till sitt eget barn – den man aldrig känt innan man fått barn, den omvälvande vilken för första gången i ens liv sätter en annan människa främst. Och sen då raderna ovan – tex. Kärlek är att ”Borsta hennes hår” Vad vet vi egentligen om oss själva innan vi levt ett tag? Innan barnen lär oss?