Hur tusan kan jag ha missat en sådan fantastisk film som denna. Jon Krakauers bok på en verklig händelse. 23 åriga Christopher Mclandless avsky för samhället och dess dårskap gör att han ensam, utan karta och för lite proviant beger sig in i Alaskas vildmark 1992. Efter fyra månader i vildmarken svalt han ihjäl.
Boken och filmen bygger på dagboksanteckningar av Christopher. Så som jag ser det led han inte fast han visste att han skulle svälta ihjäl. Han blev bara tröttare och tröttare och till sist accepterade han sitt öde och somnade in.
Jag har till en viss del varit med om samma sak. Har ialla fall fått nosa på känslan av att tyna bort när jag var med i Robinson. Gick ner från 92 kilo till 75 under sex veckor. Av oss som fem som var kvar på slutet var jag den som led mest. Jag var fruktansvärt trött och sov vissa dygn 17 timmar. Av näringsbristen svimmade jag fast jag stod upp. Skar mig med kniven i vänster lillfinger som fick sys med sex stygn för att verka bräcklig. Sa åt Hanna och Louise att ”Se, nu är även vänster hand förstörd. Ni får rösta ut mig.” ”Nej vi ska rösta på Sigge.” Fan. Skar sönder fingret i onödan. Självklart sprack stygnen efter fyra dagar men då hade vi hunnit i mål.
”I love not man the less but nature more”