I bakgrunden spelas Piano Sonata no. 2 av Chopin och jag sitter uppe efter ännu en mardröm, ännu en påminnelse. Den här gången tappade jag henne ner för ett hål, ett stort jävla hål i marken. Jag tappade henne för att min hand var för hal. Jag orkade inte. Jag klarade det inte. Och jag vet inte varför dessa drömmar inte bara slutar. Det spelar liksom aldrig heller roll om jag är lycklig eller olycklig i livet. De kommer ändå. Det är som en evig påminnelse om de där dagarna. Det är som att behöva se den sorgligaste filmen i världen där man själv är huvudroll och mister det man älskar mest i livet. Att se den scenen om och om igen. Det slutar aldrig.
Någon eller några gånger har min pojkvän fått väcka mig när jag har börjat svettas, gråta i sömnen och hyperventilera. Jag har borrat in mitt huvud mellan hans axel och käkben. Jag har fått tänka om och om igen, som ett slags mantra, att hon är på en bättre plats nu.
Jag kan inte riktigt förklara hur trasig man kan bli psykiskt av att ens syskon dör framför ögonen på en i ens egen vård. Jag kan inte dels förklara ansvaret man känner för att rädda sitt syskon och inte heller förklara förlusten, besvikelsen, självhatet av att inte ha lyckats. Jag kan inte förklara den enorma skuld man känner i efterhand och jag kan heller inte förklara hur det känns att tappa sin uppgift i livet, hur det känns när man känner att man inte förtjänar att få leva längre. Även om jag brukar få höra att jag är bra på att sätta ord på känslor, så är det något jag aldrig riktigt kan förklara tillräckligt.
Jag minns när jag verkligen började hata mig själv. Det var en dag sent på hösten. Det var en dag då hon kom hem ifrån sjukhuset blek, med kräks i sin kräkpåse och armarna vilandes hopplöst på båda sidor av sin kropp som tappat allt vad hållning innebär. Hennes energi hade aldrig varit så låg förr, hennes ögon var mattsvarta och hennes läppar var torra, livlösa. Hon öppnade dem sakta och sa lugnt i sitt morfinrus;
– Mina värden har blivit sämre, Eve.
Jag som var så noga att ge henne medicinerna prick på klockslag, som hade sanerat lägenheten med handsprit, som hade satt sprutorna exakt som man skulle. Jag som hade tagit hand om hennes lilla son varje dag från prick klockan nio, som hade låtit honom sova middag prick klockan två, som hade badat honom prick klockan sju. Jag som hade handlat allt hon skulle ha i affären, som hade hämtat ut hennes piller på apoteket, som hade googlat på vartenda mirakelmedicin som fanns.
Jag lyssnade på Eminem hela vägen hem till min dåvarande kille i Hässelby. Jag lyssnade, mimade och lät gråten dränka mina kinder medan jag ville döda gud, ödet, karma och allt som ska bestämma våra livs alla manus.
”That’s Rock Bottom
When this life makes you’re mad enough to kill
That’s Rock Bottom
When you want something bad enough to steal
That’s Rock Bottom
When you feel like you’ve had it up to here
’Cause you’re mad enough to scream but you’re sad enough to tear”
Jag kom hem till killen. Jag vill kalla honom killen i detta inlägg. Jag satte mig i soffan, la datorn i knät, och satt så inborrad i skärmen i timmar. Han ställde sig framför mig, tittade på mig med tårar som precis ska hoppa över den där ögonkanten och sa;
”Du ser inte ens mig! Jag är fan osynlig för dig! Du bryr dig fan bara om dig själv och du skiter fullständigt i mig! JAG STÅR HÄR, EVE!”
Jag tittade på honom, tittade på datorn, tittade på honom. Tårarna hade nu ramlat långt ner över den där kanten och hamnat på både golv och kläder. Killens ansikte färgades rött och han stirrade desperat på mig. Han ville ha något slags svar ifrån mig, men jag visste inte vad jag skulle säga. Jag förblev tyst.
”Jag visste väl det! Du kan ju ALDRIG prata om saker! Du SKITER I MIG!”
– Jag skiter inte i dig, fick jag ur mig.
”Jo, det gör du. Du tar inte i mig längre, du pratar aldrig med mig och du kan fan inte ens hälsa på mig när du kommer hem!”
– Jag sa ju hej.
”En KRAM kan jag väl få?”
– Jag vill inte.
”Nej, du ser. Du tycker inte om mig längre.”
Han satte sig och grät på sin svarta plaststol, och jag tittade på honom, tittade på datorn, tittade på honom. Jag kände ingenting. Jag var helt avstängd. Och han hade rätt, jag ville inte att han skulle ta i mig. Det var som hans fingrar brände min hud. Jag var äcklad av närhet. Jag brukade bygga en kuddvägg emellan oss och lägga mig med kläderna på för att försäkra mig om att han inte skulle ta på mig medan jag sov. Ändå kunde jag på något vis heller inte leva utan honom. Jag hade ju börjat bli rädd för att prata med människor, så det underlättade att han t.ex. kunde hälsa på kassapersonal, fråga folk om vägen och sådant. Han brukade dessutom tvinga mig att duscha när jag inte hade gjort det på några dagar. Och ibland skjutsade han ut mig till skogen där jag fick titta på fåglar, grodor och andra djur.
Men jag kunde inte ens ge honom en kram. Jag kunde inte bara låta honom få en natt, en enda natt, utan den där kuddväggen emellan oss. Jag kunde inte bara vara lite snäll, bara en enda jävla gång. Nej, det kunde jag inte för jag var värdelös. Jag kunde inte göra min syster frisk och jag kunde inte vara en bra flickvän. Vad var jag ens bra för? Varför skulle jag leva och hon dö? Varför skulle jag få ha en snäll kille som gjorde allt för att göra mig glad när jag inte ens kunde ge honom det lilla som en kram eller klapp på kinden utan att det brändes igenom min hud och in på min själ? Varför skulle jag stanna kvar och hon gå?
Det enda jag kunde komma fram till var att jag borde dö istället.
Och så kände jag även långt efter hennes död; att jag borde dött istället.
Ibland, mer sällan, känner jag det fortfarande.
Och jag tror inte att den känslan någonsin kommer att lämna mig ifred.
Inte helt och hållet.
