Klockan är halv fyra. Om en halvtimme ska jag vara på väg till min mamma för att äta middag och prata om Vietnam. Jag har köpt en liten present till henne därifrån som hon kan ha i skylten på sitt jobb. Ni bah; ”I EN SKYLT?” – Alltså, min mamma har eget företag, egen hårsalong, haha!
Jag är lycklig. Jag bor med mannen jag älskar mer än allt i världen. Jag har ett skrivbord som han har köpt skitdyrt till mig och borrat upp. Han luktar alltid gott och han klappar mig i pannan när vi kramas. Det enda, enda jag saknar nu; det är en hund.
”MEN GUD VAD FAN VADÅ EN HUND?”
Ja, men jag har alltså ALLTID velat ha en hund. Jag är så jävla sugen på en hund. En pomeranian eller en blandis. Jag vill så gärna ha en bara. Han vill helst sätta ett barn i mig nu (ja, fortfarande, varje dag är det ett tjat om en bebis), men jag är liksom lite sådär att jag vill ha en hund först. Jag vill ha en liten familj med en knäpp hund som springer runt och har en boll i munnen. Jag hatar att jag typ inte har en hund. Jag känner mig inte riktigt hel.
Asså kolla bara den där;
https://www.blocket.se/jonkoping/Pomeranian_Chihuahua_hanvalp_70506006.htm?ca=11&w=3
”AMEN EN CHIHUAHUA ÄR INTE EN HUND!”
Nej, alltså.. den ska helst vara lite större än en chihuahua, men ändå inte alls stor. Jag vill ha en hund jag kan ta upp med en arm och bära i rulltrappan. Inte en stor illaluktande sak som tar hela soffan. Det ska vara en ganska liten hund.
Och ni vet kanske att jag fyller trettio nästa år. Gissa vad jag ska TJATA SÖNDER om? Hahaha! 🙂
Stackars Martin..