Idag jobbade jag först på morgon och sedan drog jag till min pappa och hans familj. Jag och hans fina tjej åt hamburgare och pratade om livet. Hon har en dotter på typ 30 tror jag, och hon är minst lika trevlig hon. Det är alltid skönt att komma till pappas tjej för hon är som en riktigt bra psykolog. Man kan gå dit, berätta om alla sina problem och hon förstår en liksom. Dessutom är hon sådär himla mysig och kastar sig på vattenkokaren så fort man kommer. Hon vet att jag inte dricker kaffe, så hon tar alltid fram alla sina godaste teer.
– Nope, jag har bara druckit en enda kaffe på snart typ ett halvår. Den var utan koffein.
Men en annan sak som givetvis är skitkul när man kommer till pappa och hans tjej är att man får träffa sin fina lillebror.
Min lillebror är autistisk. Det gör honom inte till dum i huvudet eller trög. Han är tvärtom; väldigt smart. Och han påminner mycket om hur jag själv var när jag var liten. Jag var liksom lite åt det autistiska hållet själv och det står jag för. Jag vet inte riktigt om det var avsaknad av hörsel som gjorde att jag fick de dragen, men jag var alltid lite i min egen värld. Jag gillade inte att leka med andra barn, utan jag lekte ofta med typ insekter och gosedjur istället. Min lillasyster ÄLSKAR att berätta för folk om hur jag vände på stenar och blev vän med gråsuggor varje dag på vår bakgård i stan.
Jag är fortfarande en ganska inåtvänd person. Jag har svårt att lita på människor, men de människor jag verkligen litar på blir jag extremt nära. Det är också därför jag kan bli så sårad om en sådan person bryter min tillit. Jag gör så mycket för de människor jag litar på. Jag går genom eld och vatten för dem. Hur cliché det än låter, så gör jag det. Och jag vet inte om jag nämnt det, men jag har varit så pass inåtvänd att när jag kramade på Martin för första gången, vilket var i slutet på augusti, så blev han chockad över att jag kunde vara fysisk på det viset. Ja, så pass ”allvarlig” är problematiken.
Nu till min lillebror; han är precis så med. De han litar på vill han verkligen vara med hela tiden. När vi ses ska han alltid hålla min hand, alltid ropa på mig om jag råkar gå någon meter för långt och säga mitt namn flera gånger för att försäkra sig om att jag fortfarande lyssnar och är med. Han testar folk han litar på för att alltid bli bekräftad att han fortfarande kan göra just det. Och det vis han gör det på är så fina.
Det är inte att han begär det. Det är att han frågar och hoppas. Många av oss människor begär att andra ska finnas där och vara trofasta, men faktum är att den begäran kan ge motsatt effekt, och en ganska dyster konsekvens givetvis. Att ta något för givet är väl egentligen inte särskilt bra och kanske särskilt inte ifrån andra människor, och det är det som är så fint i min lillebror menar jag; att han inte gör det.
Och min lillebror ger mig alltid lite mer energi. Han är så underbar i sin personlighet, i sin egen lilla värld. Det får mig att minnas tillbaka på min barndom som en av de bästa jag kunde haft. Det är den som format mig till den jag är idag och jag älskar den lilla döva flickan som pratade med sina gosedjur, som byggde linbanor inne på sitt rum av hopprep och hinkar, som hellre talade med småkryp än dagiskompisar.
Min fina lillebror.