Det är med Crossfire av Brandon Flowers i lurarna som denna text skrivs. Det är med så mycket känslor att de inte riktigt får plats i mig som jag ska försöka få med dem i textform, få ut dem på något vis som kan få er att förstå hur jag känner, hur sjukt det här känns för mig.
Det började en tidig vårdag. Jag tog med min dåvarande sambo till en hörsal och vi satt på ett introduktionsmöte för skolan jag skulle börja på. Jag hade panikångest och vågade inte gå dit ensam, så jag tog honom med mig. I just denna skola, som låg ett stenkast bort ifrån lägenheten jag bodde i då, så hade de en anpassad utbildningsform för sådana som jag; de där med svagt psyke. Man behövde inte hålla föredrag för hela klassen – man fick välja att bara ha det framför läraren också. Och så gjorde jag med min första kurs i den skolan som var i Svenska B (2 idag). Jag höll föredrag för en lärare. I den hörsalen. Och samma lärare applåderade och bad mig hålla samma föredrag för säkert hundra elever – i utbildningssyfte.
Med pankångest höll jag samma föredrag ännu en gång och fick alla att engagera sig i olika stereotyper i sociala medier. Jag fick uppmuntran och uppskattning, och jag stannade kvar i den skolan i mer än två år.
Jag satt vaken om nätterna till just denna låt. Jag hade en grå katt bredvid som spann i sin korg och en sambo som mötte mig övertrött varje morgon innan han skulle gå till jobbet. Vi sov i skift och det enda jag riktigt hann med var att tvätta, laga mat, kanske se ett avsnitt med honom, plugga hela nätterna och göra frukost till honom innan jag somnade själv. Det där med att ha ett vanligt dagliv fanns inte. Jag var som en vampyr.
Jag hade inte riktigt samma stöd då som jag fick senare. Jag kände att jag gjorde mycket själv och efter några veckor var pressen på att jag skulle skaffa mig ett arbete mycket större än stödet att plugga. Jag började på ett arbete jag inte ens tyckte om och jag mådde jättedåligt. Jag orkade knappt med skolan alls och mycket, mycket mer till det gjorde att det förhållandet tog slut.
Det fanns inte så mycket tro på att jag skulle fixa skolan där och då. Jag fick helt enkelt skaffa mig tron på mig själv inom just mig. Den ende som egentligen trodde på mig var min mamma. Och min syster förstås. Okej, två personer i världen trodde och stöttade mig. De sa att jag var smart, att jag kunde klara det. Jag hamnade många gånger i svackor. Och inget blev lättare när han jag intresserat mig för levde dubbelliv och ljög för mig hela tiden. Inte heller bättre av att han efter honom utnyttjade min snälla sida och blev tillsammans med en annan tjej utan att ens avsluta med mig på ett bra sätt. Jag kände mig så jävla utsatt. Det var som att världen var emot mig och jag försökte så hårt att skapa mig ett vanligt, lugnt liv, men de killar jag träffade gjorde mig alltid så ledsen. Och jag skapade ett slags självskadebeteende.
Jag slutade äta, tränade tills jag ville svimma, vägde ingenting och mina vänner började oroa sig över mig. Jag knarkade vad som helst på fest, söp tre dagar i veckan, kräktes på jobbet, grät. Jag kom till slut hem till min mamma, berättade om det jag gjort och hon strök mig över kinden och sa att allt skulle bli bra.
Jag fick veta att jag hade tumörer i öronen samma period. Att de skulle opereras ut och att risken att sabba vissa funktioner fanns. Jag hade varit halvt döv i flera år och om inte tumörerna upptäckts där och då, så hade de förmodligen förstört hörseln för resten av livet.
Jag valde att jobba bort min ångest och min rädsla. Jag jobbade ibland tio timmar om dagen för att slippa tänka på mitt sorgliga skitliv. Jag misslyckades i skolan, fick betala tillbaka femtusen spänn till CSN och ingen i världen var ledsnare än jag. Jag klarade ingenting. Jag hade blivit deprimerad ännu en gång och jag orkade inte ens jobba till slut, så jag gav mig själv sommarlov och levde på sparade pengar.
Men då kom mannen i mitt liv in i bilden. Han hittade mig när det precis hade börjat bli lite bättre i livet. Han kysste mig på Mondaybarfesten på Slakthuset och jag önskade så innerligt att han var min redan där och då. Han och jag blev bästa vänner väldigt snabbt och jag kände att jag kunde lita på någon för första gången på väldigt länge. Och efter en sommar med sprit, bakfyllor och en hel del chattande på Facebook så blev vi tillsammans den 12:e september. Och det var det bästa som kunde hända mig.
Sedan dess har jag inte satt fingrarna i halsen en enda gång, inte skippat mat. Jag har klarat mina operationer, fått tillbaka min hörsel och han hjälper mig att öva på min balans. Jag har rest utan betablockerare, fått flera jobb och jag har gjort helt nya saker utan att vara rädd, utan att få ångest.
Men det bästa som hände var att han trodde på mig, stöttade mig och fanns där för mig hela min resa hit.
För i morgon hämtar jag ut min examen.
Och nu har livet bara börjat.