Många mailar efter ett inlägg jag skrev igår om att jag mått väldigt dåligt en bra tid i mitt liv. Jag vet inte riktigt när den tiden startade. Jag vet att när jag fyllde arton så fyllde jag samtidigt livet med alkohol. Det gick hand i hand. Jag vet att jag kan få minnen ifrån Facebook där var och varannan dag handlar om att jag ska dricka. Det är skrämmande vilken tid man lagt på alkohol faktiskt. Jag begriper det knappt själv. Hur orkade man baksmälla? Jag menar.. jag drack TRE ÖL på en fest i lördags, drog hem typ halv ett och ändå var jag jätteseg på jobbet dagen efter klockan 13. Min kropp avskyr alkohol. Den gillar ett par glas vin och inte mer. Efter det så blir jag bakfull som ett ägg, halkar efter på gymmet och blir fruktansvärt lat också. Slöseri med liv.
Men jag vet inte riktigt när det blev så illa med fingrarna i halsen. Jag tror att det var efter jag hade gått ner 20 kilo och det blev en besatthet att äta så lite som möjligt. Jag fick ångest av att ens äta smör på mina mackor. Sjukt värre. Jag åt Philadelphia light istället. Allt var light i mitt liv. Gul mjölk, minifraische, keso på typ 2,0% ist för 4,0%. Helt jävla sjukt egentligen. Jag drack mängder av äckligt kaffe utan mjölk med kanel i. Jag sprang varje morgon innan frukost och jag unnade mig aldrig något. Besatthet av att väga mindre. Verkligen.
I våras var det som värst. Delvis för att jag hade råkat börja gilla helt fel kille som hanterade det som skit. Delvis för att jag inte mådde bra hemma. Jag var otrygg och ville mest vara ifred. Hade mina tillfälliga förbindelser med ena och andra, men lät ingen in på livet. Jobbade pass på 12h, krökade jämt och till slut tog jag knark. Jag tog allt knark som fanns på festen. Jag mindes ingenting. Jag lät mig själv falla i det mörkaste hålet jag fallit i sedan min systers död. Jag brydde mig inte om mig mer.
Jag drog hem till mamma efter den där knarknatten och berättade allt. Jag ville helt enkelt aldrig göra om det. Det blev en gång och hon fick trösta en Eve på avtändning i hennes soffa. Stackars lilla oroliga mamma.
– Men hur kan en kille göra en sådan påverkan på dig så fort när en annan inte gjorde det på flera år?
Den frågan är väldigt bra att ställa. Jag är inte så säker själv på varför just Martin fick den rollen i mitt liv. Jag tror dock att det handlar om att äntligen hitta någon som ofta, nästan jämt, antingen känner som jag eller förstår mina känslor. Vi kan ha diskussioner om hur vi tänker och tycker om saker i timmar ibland. I bilen från Örebro satte vi inte ens på radion för att vi hade roligare när vi pratade. Han blev den där människan som kunde bekräfta mina funderingar på livet oavsett hur djupa eller ytliga de än var. Ibland rörde jag dock till det i huvudet på honom och då fick vi ta paus, men vi tog upp saken senare ändå – även om det var djupt och jobbigt.
Han berättade många saker han aldrig hade berättat för någon och jag fick tilliten att kunna göra detsamma. Jag har kunnat berätta om en ganska våldsam tonårstid, om en destruktiv depression och om andra saker jag inte ens skulle nämna på internet för att de fortfarande gör mig illa. Jag kunde lita på honom för att han så starkt vågade lita på mig.
Men det var såklart inte bara Martin. Mycket är mitt eget ansvar givetvis. Att jag var villig att förändras och villig att byta mitt liv till ett vuxnare. Han är åtta år äldre och jag förstod att han ville ha lugn och ro, inte party och ös. Han var träningsnarkomanernas konung och jag var bakfylle-elitens prinsessa. Kombinationen var sådär. Jag fick helt enkelt rycka tag i mig själv, se mig unna mig ett liv med en vacker, intelligent och engagerad kille. Jag fick se mig själv gå till jobbet på helgerna, spara pengar till resor och gå till gymmet för att stärka den stackars spritsargade kroppen jag hade. Det var en chans för mig att förändras med stöd av någon som verkligen betydde något.
Och jag tog chansen.