Dagens inlägg blir ganska svart tyvärr. Ber därför om ursäkt så ni har valet att sluta läsa detta redan nu. Mitt liv har varit helt galet fantastiskt under dess höjdpunkter och de är sannerligen inte många som fått äran att se och uppleva allt jag har gjort. Men det har även varit otroligt svårt. Min biologiska far övergav mig innan jag ens var född och på den vägen har det rullat på sedan dess. Mina nära och kära har aldrig riktigt förstått sig på mig tror jag. Jag är inte ens särskilt social och många tycker nog att jag mest är en konstig filur. Vissa ser på mig som en fascinerande ikon. Kanske till och med känslokall och svår. Kanske, jag vet inte riktigt. Idag har jag fått insikt i att allt det nog tyvärr stämmer. Hur mycket jag än försöker passa in så blir jag aldrig på riktigt accepterad.
Jag har så pass mycket självinsikt att jag förstår att det är mig det är fel på och inte min familj eller vänner. Men det känns hårt att vara dömd till evig ensamhet. Nu står jag inför en ny svår utmaning. Det är varken den första eller andra gången utan kanske hundrade och det har alltid löst sig på det ena eller andra sättet tidigare men frågan är bara när det inte gör det längre.
Jag har alltid sagt att jag kommer köra hela vägen in i kaklet, och hellre göra min grej och dö ung, än att leva något politiskt korrekt liv med trygghet och göra allt som ”man ska göra”. Men döden har gäckat mig länge nu. Jag är inte längre ung, men lik förbannat vaknade jag i morse fullt levande upp till en ny dag och nya problem.
Det hade varit så lätt att kasta in handduken när hopplösheten känns så fruktansvärt kvävande. Har ju ändå levt mer än vad mina tidigare tre generationer gjort tillsammans så jag känner mig förnöjd och tillfreds med livet jag levt. Men det finns alltid ett ”men” som lockar. Kanske finns det något mer intressant man skulle kunna få vara med om?!? Den tröstlösa nyfikenheten på livet är mitt elixir som räddar mig varje gång som denna. Men just nu känns allt bara överdrivet jobbigt. Jag har bränt för många broar, gjort för många människor besvikna, skrämt iväg folk åt höger och vänster. Kanske räcker det nu. Ah fyfan. Fuck my life.
