”Vad ska jag säga till honom då?”
– Om vadå?
”Om kroken.. vad ska jag säga att vi ska ha den till?”
– Säg att vi ska ha den till en gunga.
”Ah, smart.”
– Mhm..
Han går fram till personalen. Jag blir stående med ett litet leende bakom en hylla med sånt som alltid skräpar längst ner i verktygslådor. Muttrar, skruvar, krimskrams. Personalen följer med honom till takkrokarna och de blir stående en stund. Man måste ha plugg om kroken ska orka hålla. Plugg och en lite större krok. Efter lite spring fram och tillbaka så är kroken och pluggen vald.
”Fan, vi måste ju ha ringar att fästa allt med”, säger han.
– Jo, jag kan leta efter ringar.
”Eller så kan jag fråga honom om det.”
– Haha, snart lär han ju förstå att vi döljer något.
”Då får han förstå det.”
Vi hade sett på 50 shades of grey dagen innan, alltså dagen jag fyllde år. Vi hann inte riktigt, som många andra par, se klart filmen innan den fick pausas och jag slets in i något slags ”jag tänker inte vänta mer, jag tänker göra som jag vill”. Jag kunde äntligen peka på filurerna, förklara på ett lättare vis, och han förstod.
”Jag vill göra det där.”
– Vilket då?
”Jag vill binda dig så att du hänger ifrån taket”
– Ok, då ordnar vi det direkt.
”Mmm.”
Och där stod vi på Clas Ohlson, med krok och plugg i hand, och ljög för personalen. Och tio minuter senare gjorde dem sällskap med en brödrost jag velat ha alldeles för länge i vårt samboboende. Kanske ville jag avdramatisera hela grejen också. Det där med lögner och krokköp.
Nu står brödrosten i köket.
Och snart står jag upphängd i sovrummet.