Magdalena Öberg blev sjuk av sin träning!

Magda är en underbar tjej som jag har känt i många år.

Vi fick en nära kontakt då hon var klädmodell och värdinna för min butik och under en rockturne där jag arbetade som manager.

Magdalena är en jättefin tjej, underbar tre barns mor och hon har aldrig fått något gratis i sitt liv.

Hon är en kämpe inom väldigt mycket.

Träningen blev hennes räddning men också ett av hennes största problem.

Hon har alltid tränat oerhört mycket men så började hon känna någonstans att hon mådde inte alls bra, här kommer Magdalenas egna öppna berättelse om hur hennes hårda träning gjorde henne sjuk :

• Jag har alltid haft ett intresse av träning och skönhet. Började redan i tonåren. Jag tyckte redan då att vältränade kroppar va imponerande och häftigt. Träningen har alltid funnits i mitt liv till och från i perioder i mitt liv.

  Jag har ADHD så det fungerade som nån slags självmedicinering tyckte jag. Har alltid varit extrem i allt jag gör. Ställer alltid höga krav på mig själv. Jag växte upp och fick ätstörningar i 16-17 års åldern. Anorexi dom övergick i bullemi sen. Blev bättre när jag fick barn och det har gått lite upp o ner under livet.

  Sista året däremot när jag bestämde mig för o tävla så steg pressen och jag klev in i nån slags bubbla utan att märka det själv. Jag ökade på all träning. Ist för 40 min cardio på morgonen blev det 60 min sen 80 min. Sen började jag gå till jobbet på 20 min som en extra bonus. Jobbade på gym, tränade på gymmet 1-2 timmar …. kunde cykla en halvtimme när det fanns lite dö tid på gymmet också.

  Poseringstränade då och då i typ 40 min …. övade och övade att stå och posera rätt. Efter jobbet gick jag minst 40 min också. Blev störd av att någon ringde mig. Inget fick störa min träning. Blev irriterad när nån ringde … för jag tränade ju nästan jämt så när nån någon ringde så hade jag aldrig tid o prata.  ännu mindre tid att umgås med någon. Jag drog ner mer och mer på maten …. också lite i smyg för mig själv typ.

  Ju mer uppmärksamhet jag fick på medier om min toppform desto räddare blev jag att inte uppnå detta ideal eller att jag skulle tappa den formen.

  

  Jag blev sponsrad med både kläder o kosttillskott pga min fysik. Visst fick jag höra en del gliringar av andra ”vanliga: att jag såg ut som en man och ett monster. Men så länge jag va hård och utan underhudsfett så brydde jag mig inte.

  Till slut började det bli jobbigt att sköta arbetsuppgifterna på jobbet. Dammsuga o städa … va helt slut. Kunde knappt räkna kassan på kvällen för hjärnan va så tömd på energi o kolhydrater att den inte kunde fungera klart.

  Började få panik ångest attacker som hjärtklappning andnöd och hyperventilera….Skämdes över det.

   Har alltid tyckt att panik ångest är nåt på hittat som inte finns.  Så drabbas jag som alltid varit så stark modig ”tuff” Jag som klarat av att så mycket tuffa jobbiga saker i livet. Har ju klarat av att vara ensam med tre barn och uppfostrat dem.

  
  I takt med att jag drog ner på maten så försvann också min rumpa och mina bröst.

  Tyckte att det bara var fult när tightsen blev pösiga o kände mig platt o kantig o ful. Inte för jag va för smal det ville jag inte fatta bara kläderna som satt fult helt plötsligt. Jämförde mig inte med andra människor i min omgivning utan tittade på Olympia proffsen och kände att jag va fan helt värdelös. Var tvungen o prestera mer o hårdare. Till slut satte jag inte ens mjölk i kaffet för det var att bli fet enligt mig. Tog med en dl ris till jobbet o kycklingfiléer med grönsaker. Kände mig duktig när jag inte åt upp allt ris. Fast inuti va jag helt utmattad och deppig.

  Jag insåg att det började spåra ur först när jag hamnade på sjukhus med kramper o oregelbunden hjärtverksamhet. När jag såg på ambulanspersonalen ansiktsuttryck när jag berättade hur mycket jag tränade o hur lite jag åt.

   De ville behålla mig över natten för observation då mitt hjärta slog oregelbundet med toppar. Kände mig som en idiot… har ju en vän i min närhet som lider av anorexi som jag är väldigt orolig över och bekymrar mig ofta. Ledsen över att jag inte kan nå henne och hjälpa henne. Insåg i den stunden att jag va nästan lika sjuk. Fast med massa muskler.

  Det har nu gått sju veckor nu sen jag tränade på gym.

  

• Har promenerat och varit på nåt utegym vid tre tillfällen och bara andats frisk luft o klart igenom kroppen lite grann för o rensa hjärnan.

  Övar mig på o äta vanlig mat igen utan att få panik. Slutat räkna protein o kalorier.

  Går och pratar med en psykolog varje vecka. Mitt mål är att kunna leva normalt igen med mina tre barn. Att välja själv när jag vill träna och om jag vill det. Inte låta det styra mitt liv o ta över det.

  Kanske två tre gånger i veckan max. Men det får vi se sen.

  Just nu är det lite promenader o yoga varannan vecka.

  

   

   Mitt råd till unga människor är att låta träningen vara en del av deras liv. Inte ta över deras liv. Att inte titta på bilder på sociala medier och tro att det är sunt att se ut sådär. Att inte börja räkna allt de stoppar i sig. Att inte läsa allt som har står om kom i form tips.

Släng vågen åt helvete och titta dig i spegeln. Känn på dina kläder. Ät vanlig mat, ersätt den inte med konstiga dietförslag. Tränar du mycket ät mer inte mindre !

Mitt budskap till alla :

Ta hand om er alla och kom ihåg att det är inte värt att träna så mycket så att det blir som en sjukdom och du blir sjuk, du tappar verklighetsuppfattningen medans din kropp slits ut.

Puss och kram till er alla från mig och snart är det jul :=)