Written by hand…
Jag kanske ibland är världens tuffaste människa. Jag har stått med skarpladde pistoler mot mitt huvud och jag har tagit klamydiatist på 90-talet, när ”virknålen” var ett begrepp på rum 52 på hud och ven kliniken.
Men jag är bara en liten pojke när jag umgås med min mor. Idag satt vi på altanen tillsammans och pratade om det ena och det andra. Hon kramade ur mig ur sitt sköte en gång i tiden och det är om inget nytt på västfronten, ej helller östfronten, ej heller sydfronten, eller vad ska jag säga, nordpolen, att man älskar sin mor. Men nu är jag lyckligt lottad att hon är i livet. 75 år gammal verkar vi komma närmre varandra. Är det jag som blir äldre? Är det hon som blir yngre?. Då väljer jag att prata lite om mormor. Hon är ur tiden. En gång hade morsan och farsan ett tjafs om vilken tid vi skulle komma hem. Morsan sa klockan ett och farsan sa klockan två. Mormor sa klockan fyra. Varför? Jo, för att vi hade landställe vid Mälaren och hon visste att solen skulle gå upp 03.57. Hon ville att vi skulle navigera oss hem i våra flottar och egenhändigt byggda båtar i ljus. Heter det Pragmatisk? Jag vet inte, men att förklara det för sin mor, när man har egna barn, är få förunnat. Jag tackar alla väsen som gör det möjligt och säger till Er alla; prata med din mor, eller far. Tjafsa vidare. En dag är det slut, och då är det inte kul längre.
Speciellt till T-bone! (You know…)
Raz