Vad sjaviga de är, de där människorna som alltid har rätt. Det vill säga, i sin egen verklighetsuppfattning. En uppfattning som spiller över i den verkliga verkligheten och påverkar livet på olika sätt för den som av någon anledning befinner sig i den rättfärdiges närhet. Vi har alla sådana människor i våra liv, eller har haft. Den sortens humanoider är lika vanliga som Ove Sundberg-typen i tv-serien Solsidan och precis som Ove Sundberg i Solsidan inte vet om att han är bortom all räddning vet inte heller den rättfärdige om det. Hur skulle han kunna det, han har ju aldrig fel?
En gång i tiden, för länge länge sedan, hade jag oförmånen att jobba för en sådan person. Hemsk människa, kunde aldrig erkänna ett fel, godtaga ett förslag, utdela beröm, delegera ett beslut etc. Personalen verkade vara som ett ekonomiskt hemmoröjjder för honom – när lönen skulle ut gjorde det väldigt ont. Människan hade ett slags mentalt, osynligt teflon på sig. Allt rann av, tutti fucking macaroni. Han var ofelbar. Detta var för hans del en sällsynt olycklig kombination då det föll sig på det viset att han gjorde i stort sett det mesta på ett sätt som ledde till att det gick åt pipsvängen fullständigt. Både på det yrkesmässiga och privata planet. Om man lägger till att människan var i total avsaknad av empati, etik & moral samt rasist och homofob av guds nåde så finner man gåshuden knottra sig kraftigt på armarna.
Det var ett konstant skitsnack om homosexuella – bögar i synnerhet – och människor av utländsk härkomst, ofta romer. Det hela var mycket egendomlig kombination ty den rättfärdige var själv homosexuell, låt vara med en förkärlek till småpojkar och gjorde ofta business med bland annat romer. Kanske var det passionen för minderåriga pojkar och de många gånger han blev blåst av ”zigenarjävlarna” – som han sa – vilket gjorde att han vände sitt hat utåt snarare än inåt. Eller gick kanske in och utåt-hatet hand i hand.
Summa summarum, alla hans inneboende konflikter ledde till att han blev monumental oberäknelig vilken var till stort men för det eget ägandes företaget – en transportfirma av främst uppdrag av budbils-karaktär och mindre flyttuppdrag. Det kunde vara allt från att leverera ett lite paket till tömning av dödsbo, eller tömning av lägenheter som snart skulle bli dödsbo. Ibland är de anhöriga försigkomna. Bland de anställda, fem gamla knarriga stötar som av olika anledningar ställts till arbetsmarknadens förfogande och jag som vid den tiden inte var fullt lika knarrig som de andra, kallades chefen Mannen Som Aldrig Log. Det var en sanning med modifikation för han log från öra till öra när det gick åt helvete för någon han hade ett horn i sidan till. Vilket var en ofantlig mängd människor.
Vi brukade komma till arbetsplatsen, belägen i Sollentuna vid 8:00 på morgonen. Mannen Som Aldrig Log satt som en Buddah på sin kontorsstol och släppte väder bakom ett väldigt skrivbord. Han stirrade på sin skärm men verkade aldrig skriva. När vi anlände till arbetsplatsen brukade han stänga dörren och sen fick vi sitta i ett litet ”personalrum” som bestod av ett gammalt köksbord med Perstorps-platta och fem rangliga stolar. Vidare fanns där en kokplatta, en kastrull, néscafe, prädd, en burk kakor och samt en väl tummad trave med Aktuell Rapport, FIB-Aktuellt, Cats och några till. Där kunde vi bli sittande i timmar innan de första uppdragen skreks ut, genom den stängda dörren. Saken var att vi var beordrade att infinna oss åtta, men vi fick inte betalt från förrän vi rullade ut i arbete vid 10:00. Vår arbetstid sträckte sig till 17:00.
Det fanns dock inte en dag då vi var klara innan 19:00 och det berodde naturligtvis på att vi inte kom igång förrän 10:00 på grund av Den Rättfärdiges totala oförmåga att planera. Den övertiden fick vi inte betalt för. Så lönemässigt blev vi knullade på i genomsnitt 4 timmar per dag av våra liv. I och med att han verkade avsky de anställda pratade han aldrig med oss, men gärna över våra huvud om oss, och andra. Sa inte hej när vi kom eller gick. Jag dristade mig ändå att ta upp de obetalda timmarna vid några tillfällen och svaret blev varje gång: ”It’s my way or the highway.” Beroende av jobbet som man var hängde sig personalen kvar. Känslan av att befinna sig på en arbetsplats med 100 år gamla anställningsvillkor dröjde sig också kvar.
Lönespecifikationerna var handskrivna och mycket diffusa och lämnade en hel del övrigt att önska. Jag stod ut i cirka två år med den självgode rasistiska, homosexuelle homofoben. De andra knarrhanarna som var anställda var det med lönebidrag från arbetsförmedlingen och de stannade kvar. Tills de av olika skäl fick sparken och ersattes av nya nyttiga idioter. Jag lämnade arbetsplatsen en dag utan ett ord då jag kände att jag fått nog. Jag började jobba som bartender och jag hoppades innerligt att jag aldrig skulle få en värre chef igen. Det gick många år men en dag skulle jag komma att hamna på en arbetsplats vars chef var minst tio resor värre än Mannen Som Aldrig log. Den fullständiga berättelsen om hen kommer vid ett senare tillfälle och det blir rolig läsning. Det kan jag garantera.
Sensmoral:
Lita aldrig på någon som inte ler.