Bilden ovan har min näst yngsta dotter skapat. Hon är 12 år gammal och gör bilder av råmaterial som kostade mig tiotusentalskronor att göra för länge sedan, när man ville ha ett skivomslag. Hon är konstnärligt lagd. Hon gillade inte den här bilden, och sa till mig;
-”Pappa, titta på den här, den är så djävla jobbig att se på! Jag ska radera den nu!”
-”Okey, gör det älskling”, sa jag, ”men skicka den till mig först”
-”Ja, visst är den jobbig att se på, men konst som engagerar är viktigt”, sa jag och tryckte spara bild på Iphone. Dessförinnan har hon fixat till ett flertal vackra bilder som både hon och jag är nöjda med.
Tack vare USA:s juridiska system, med advokater som i stort sett kan stämma advokater, pga att de stämmer dem, med instruktionsböcker och manualer i högsta hugg, som börjat ta proportioner likt telefonkataloger, befinner vi oss nu i en helt ny dimension. Man vill som tillverkare av en produkt se till att man inte blir stämd. Det är alltså inte teknikerna som har sista ordet i manualerna och instruktionsböckerna, utan det är advokaterna.
På sidan 104 någonstans i en vanlig instruktionsbok börjar man förstå ungefär hur en microvågsugn fungerar. Då har man bläddrat igenom fakta om att det inte går att lägga en hamster i den, ej heller en katt, ej heller vilket murverldjur som helst, ej heller något besläktat murverdjur, ej heller använda microvågsugnen som hammare, skruvmejsel, eller svärd. Ska jag fortssätta? Ni förstår nu.
”Tack för ditt tydliga och pedagogiska språk, din Jolt-cola-drickande-data-nörd. Jag löste det ändå. Vi ses på krogen någon gång. Då pratar vi mitt språk. Då ska du få en ”reset devices” som sent kommer att glömma!”, säger jag.
Citatet ovan är från min senaste statusuppdatering på Facebook. Det roliga med den här statusen är en bild som jag bifogade statusen.
Jag tror att det finns en anledning till lagar och förordningar. De föddes någon gång i ”samhällen”, alltså, där man är en grupp och håller samman. Ett ”Samhälle”. Jag tror inte många ser det på det sättet.
Tillbaka till konsten, instruktionsböckerna, ägget och manualerna. Vad ville jag säga med ”the här babblet?”
Jo, ni vet kanske när ni ska begå en lagöverträdelse enligt ”Manualen” ( I detta fall Svea Rikes Lag), genom att begå en mindre överträdelse, eller kolla hur hela ”maskineriet” fungerar utan manualen. Detta låter ju som anarki, men jag lovar, ingen är så trogen och imponerad av juridik och dess ibland långsamma lågor, som så småningom värmer de flesta världar, som jag. Jag pluggade juridik när jag fick min första framgång inom musiken och stod inför ett vägskäl. Jag tog musiken. Min far, Bill Lindwall, han är lite större än mig, därför stavar han Lindwall med ”dubbel W”. Men han var en enkel man, och han var discjockey! Han sågs ofta spela utanför Skansen på positiv.
(Bill Lindwall on those time of turntables)
Varför inte spela lite för Kungen och Silvia?
Konsten då. Jag har haft äran att bli bekant med en kompanjon till min far som heter Per. Han är den mest underbara människa jag minns genom min barndom till vuxen ålder, och vi har haft möten genom hela livet, tack genom min far. Han gav mig faktiskt en klocka på studenten. Klockan var skit, och jag har aldrig intresserat mig för varken tid eller klockor. Jag uppskattade dock det han skrev och sa till mig., efter att jag vunnit en fisketävling utan krok;
”Gå din egen väg”. De kanske inte var ordagrant men jag har mycket att tacka Per H. Kanske han den dagen ville att jag skulle sticka ifrån deras gäddfiske utan krok, och försöka skinna Lasse K med sina nya drag?
Tack Per, Tack konsten och åt helvete till manualerna. Ägget då? Jo, det ska jag kläcka nästa gång.
”Inom konst finns inga manualer och utanför konst finns bara konstiga ritualer”
Rasmus Raz Lindvall
Nu är min far borta sedan ett par år, men han är där. Han älskar konst. Det tycker jag om. Han blir glad av konst. Det tycker jag om. Men det finns bara fyra väggar i ett rum, även om det finns fler.
Det finns ett visst samband mellan instruktionsböcker, manualer och konst.
Tack!
Rasmus Raz Lindvall