Jag tittar på mig själv medan svetten rinner ner för min panna. Vem har jag blivit? Är det här jag? Är jag lycklig nu? Var det såhär det egentligen skulle vara? Skulle det komma till detta? Skulle det bli såhär till slut?
I bakgrunden spelas en 90-talslåt man ska tagga till på enligt Fitness24’s radio. Jag står framför min spegelbild och kastas fram och tillbaka i mitt psyke. Mina axlar har blivit större, mina armar likaså. Min hy är felfri och jag har lagt mer pengar på kläder än på krogen de senaste veckorna.
Jag minns tider när jag inte såg ut såhär. I våras kastade jag runt mitt långa, mörka hår till så många revben som möjligt. Jag satte fingrarna i halsen för att det tog bort min ångest och jag bejakade mitt smala jag på 50-53 kilo med stor förtjusning. Det var så mitt psyke ville jag skulle se ut då. Smal. Jag skulle vara en smal tjej. Helst så smal att jag inte hade kärlekshandtag eller överarmsfett alls. Inget alls. Inte ens kunna nypa lite i det.
Jag bantade konstant. Jag åt sällan på jobbet. Jag drack Cola Zero istället. Kanske åt jag ett knäckebröd eller en proteinbar, men inget mer. Jag kunde ha magkatarr av stressen kombinerad med dåligt intag. Jag hade dessutom inte bara stress i mitt arbete – utan också i mitt privatliv. Med låg respekt för sig själv träffar man även andra som har det. Inte för sig själva alltså – utan låg respekt för mig med. En av dem träffade tjejer vid sidan av medan han skällde ut mig för att ens nämna en annan killes namn. Ett par gånger förstod jag att han gick igenom min telefon när jag lämnat den framme och försvunnit in på toaletten. Lögnerna hopade sig och jag fick inse att killen i fråga inte ens respekterade mig som en vän. Inte ens som det lilla i jämförelse med vad vi var enligt hans bråk med mig där jag både var flickvän och älskling många gånger. Den andre jag träffade hade inte respekten att ens skicka iväg ett sms om att han hade träffat en annan tjej. Nej, han kunde inte ens ta sig trettio sekunder till att göra det. Jag fick istället veta det mitt i en fylla på en sunkig perrong i Rissne. Detta sårade mig verkligen in i hjärtat på något vis och fick mig att ge upp allt som hade med kärlek att göra. Jag började hata känslor. Började hata mig själv lite grann.
Min spegelbild idag är inte alls som den var då. Jag ler. Jag är större och jag ler. Jag är stolt över hur jag ser ut. Min hållning är perfekt, min blick är fokuserad och jag väger 58 utan ångest. Jag som tidigare gärna låg under 50 kan lika gärna väga mer än det jag väger idag. Jag bryr mig inte längre om siffror. Jag bryr mig om allt i livet. Allt i sin helhet. Hela jag. Hur hela jag ser ut, hur hela jag mår och hur hela livet levs.