Han kommer alltid in mellan 18 och 19. Han är aldrig tidigare. Han har neonkläder på sig, är minst 190 cm lång och har isblå ögon. Hans käkben är av stål, hans axlar är manligt breda och hans armar är bestämda. Och jag hatar honom. Jag hatar honom med hela min själ.
Det började som en kul grej en dag för några veckor sedan. Han skämtade om talet sex i min kassa och jag tyckte det var både genant och roligt. Jag skrev till och med en status om detta på Facebook. Det sjuka är att jag redan då uppmanades av en, vad jag tyckte då, hysterisk tjej att inte skratta åt sexskämt för att det kan ”missleda en kille”.
– Fnys, jag skiter väl i det! Det är dom det är fel på och jag får skratta, gå i kort kjol och fläka pattarna hur mycket jag vill, tänkte jag.
Sedan kom karma som ett jävla brev på posten. Han har, sedan den dagen, kommit in i butiken vartenda pass jag jobbat (utom de då jag slutat 17, men de är verkligen få). Och absolut, jag älskar stammisarna i butiken. Jag gillar att känna igen den som handlar av mig och jag gillar att folk ser att jag färgat håret eller sminkat mig lite extra, men.. men det här är inte bara en stammis. Han är mer än så.
Nu skämtar han inte bara om sex. Han försöker plocka ihop varor där summan ska innehålla just talet sex och sist frågade han dessutom faktiskt rakt ut om jag ville ha det med honom. Och varje gång han tittar på mig så är det som att den där jävla blicken ska bränna hål på mitt ”jävlar anamma”, och jag blir helt vek, rädd och töntig istället. Jag som annars har jävligt mycket skinn på näsan i mitt jobb, alltså till den grad då jag till och med kan lägga mig i nya kollegors konflikter, jag blir en jävla mes. Det är som att hans ögon gör mig helt handlingsförlamad och livrädd. Jag vill bara lämna kassan och gå.
Jag och den bästa kollegan jag har på mitt jobb, Emelie, vi började samtidigt idag och jag fick chansen att berätta för henne om honom. Jag har tidigare pratat om honom med en annan kollega och min chef (för att han hade frågat om mina arbetstider), men inte hunnit ta det med just henne. Hon lovade att hålla ett öga på om jag blev märklig eller så, och det kändes faktiskt lite lättare att börja dagens pass.
Dagen innan hade han dessutom stått och stirrat på mig bredvid kassan i en tid som kändes som timmar, men var säkert ”bara” fem minuter. En minut i kassan är alltså väldigt lång tid. Man kan hinna tre kunder på en minut. No joke, haha. Han stod där i flera kunder och jag ville bara kasta en hård sten på honom så att han typ svimmade ihop, tappade minnet och inte ville leta efter mig mer på mitt jobb.
Idag kom han inte in. Jag vet inte om det berodde på att jag var iskall mot honom dagen innan, men han kom inte in. Jag gick av mitt pass klockan sju med ett leende i hela ansiktet och kände mig så otroligt lättad. Äntligen! Äntligen frågade han inte om vi skulle ha sex, han skämtade inte om det heller och han gav inte mig en massa komplimanger om mitt utseende framför alla kunder. Det var en sådan extrem jävla skitlättnad och jag var som på moln när jag tog trappan upp och gick mot tunnelbanan.
Precis när jag ska sätta på Spotify så ser jag något lysande gult bredvid Pressbyrån. Jag tänker inte så mycket på det för det finns många knegare i Högdalen. Jag ska precis närma mig när det lysande gula tar ett steg rak i min riktning och hamnar framför mig. Jag försöker värja mig utan att titta upp, men blir hindrad ännu en gång. Och det är då mina mörka ögon möter hans isblå. Där står han framför mig och min tumme lyckas trycka på playknappen av ren panik. Ut kommer Rammstein på högsta volym och jag lyckas ta ett ordentligt kliv förbi honom. Och en del av mig känner en slags seger över att ännu en gång ha kommit undan på något slags vis..
En annan del blir innerligt jävla skitledsen och ringer sin pojkvän bara sekunder efter.
Jag har en stalker. En riktig stalker.
Och jag hatar honom.