Vi sitter på Långholmens strandbad. Hans ögon lyser i solen och han ler mot mig. Vi har skrattat hela dagen. Han har tafsat på mig i smyg flera gånger och vi har haft lite svårt att prata om något annat än barnförbjudna saker. Hans lena kropp kramar om min och i magen bubblar ett jamaikanskt öl. Hans läppar smakar vitt vin, hans tunga är mjuk och jag kastas alltid till den där natten i Starlight palace när han kysste mig – fast han egentligen inte fick. Hur det var exakt som vi trodde; en perfekt match. Hur han såg på mig efteråt och sa att jag var den bästa han kysst någonsin. Det är något jag aldrig kommer att glömma. Aldrig.
Här ligger vi över fyra år senare på en filt i solen och jag kan kyssa honom hur mycket jag vill. Vi gör det nästan jämt. Vi tar alltid på varandra, är lite beroende av fysisk kontakt båda två liksom. I mitt förra förhållande kunde vi gå hela dagar utan att kramas, men i detta går knappt en timme utan att han lutar sig över mig och vill ha en puss. Eller oftast en kyss då.
Jag har varit lite extra gullig och tjatat sönder hans öron om förlovning. Och det är då han tittar på mig och säger något som inte riktigt lämnat mitt huvud.
”Du får ge mig året ut i alla fall, okej?”
Jag börjar stamma. Jag har mest liksom skämt-tjatat om det, men när han säger så, så stannar allt.
”Jag kommer att gå ner på ett knä”, säger han sedan och tiden tickar inte på. Den står ännu stilla.
Jag vill ha den där mannen mer än något annat i hela världen. Jag känner hur jag så gärna vill vara hans fru, hans egen Eveline. Jag vill fortsätta somna på hans bröst varje kväll, fortsätta laga mat till honom och höra honom nästan tjuta av kulinarisk glädje, fortsätta berätta för honom så att andra hör om hur fin och underbar han är. Jag vill så gärna gå igenom livet med min hand i hans.
”Du.. om vi gifter oss.. kommer du göra en tatuering till mig då?”
– Ja, det är klart.
”Vad ska du göra då?”
– En kronhjort som din, fast en hona.
”Det är jättefint.”
Jag älskar honom mest i hela världen. Jag älskar den där mannen mer än livet självt, mer än något. Jag vet att jag har älskat flera män innan, men det har inte varit lika starkt. Den här mannen är mitt allt. Han är verkligen det.
Och sedan säger han en såndär sak som får mig att känna att det är rätt.
”Du, när du gick framför mig idag så tänkte jag på en grej..”
– Aha?
”Jag tänkte att om jag hade varit singel så hade jag stirrat ihjäl mig på din rumpa.”
– Haha, va?!
”Ja, asså den är så jävla sexig.”
– Haha!
”Men så kom jag på att jag är din pojkvän och jag får ta och titta på den hur mycket jag vill. Och då blev jag skitglad.”
– Men söt!
”Heh..”
Det är min typ av romantik 🙂