”Dumma mej” från 2010 kom som en glad överraskning – uppföljaren gör det inte, och har egentligen inte mycket nytt att ge publiken, men särskilt tråkigt blir det aldrig. Det är trots allt ett kärt återseende med mycket av samma fantasirikedom och sköna humor som i förra filmen. Nu med extra mycket minioner.
Sist det begav sig stal han månen. Sen dess har superskurken Gru (spelad av Steve Carell i originalversionen) pensionerat sig och bytt ut alla onda vanor mot ett trivsamt familjeliv med sina tre adopterade flickor. Allt är frid och fröjd och barnkalas på gården, tills någon börjar kidnappa hans minioner och Antiskurkligan knackar på dörren: Grus hjälp behövs för att ta fast en hemlig mastermind. Tillsammans med agent Lucy (Kristen Wiig) går han undercover som muffinbagare på ett köpcentrum, där den mystiska figuren misstänks gömma sig.
Jag anar ett försök till att långsamt bygga upp storyn som ett mysterium, vilket snarare får motsatt effekt: man bryr sig aldrig riktigt om vem superskurken är eller vad denne planerar. Mysteriet får heller inte den payoff man förväntar sig, snarare kommer upplösningen lite som en axelryckning. Desto mer fokus ligger på flickornas försök att skicka ut sin högst motvillige styvfar på diverse dejter, och vad som egentligen är huvudhandlingen – om det finns en – är inte helt klart.
Nu ska man kanske inte vara för petig och kommentera manusbrister i en film riktad till de under tio år. För så länge det är fartfylld, färgstarkt och högljutt så är de minsta underhållna hela vägen. Och så är det, likt många andra filmer i genren håller ”Dumma mej 2” en hög klass, rent tekniskt, med nästan minutiöst beräknade skämt och regelbundna bil- eller raketjakter, för att se till att dagens hyperaktiva unga generation aldrig tappar intresset.
Och så länge Grus småväxta armé av gula och otroligt charmiga medhjälpare finns med, är väl mycket förlåtet. De tar varje chans de får att släppa loss till en discodänga eller syskonbråka med varann. På gott och ont: lite som med ”Ice Age”-filmernas ekorre Scrat, så känns flera scener som utfyllnad i väntan på att de älskvärda maskotarna får härja fritt igen. Man verkar ha sammanfattat första filmens succé i ett enda ord – minioner! – och gett dem därmed mycket mer spelutrymme.
Jag håller inte nödvändigtvis med. Minionerna funkar bäst i små doser, och den första filmens framgångar byggde mycket på en sympatisk historia, en fräsch energi och stort hjärta. Här har däremot huvudpersonen Gru eller hans tre tjejer inte fått lika mycket kärlek, och de nya karaktärerna inklusive Lucy känns väldigt bleka. De klampar in med sedvanligt stora gester och hysteriska röster men lämnar väldigt lite avtryck.
Det är inte utan att man känner sig lite besviken, när ”Dumma mej 2” råkar ut för den klassiska uppföljar-förbannelsen: det blir helt enkelt inte lika ny och spännande som första gången. Men samma regissörer har varit inblandade hela vägen, tur det, för det märks i att mycket av humorn från ”Dumma mej” finns också här. Den vuxna publiken blir glad av att se att många skämt och referenser riktas till dem, utan att för den skull förstöra för de små.
Men håll nu tummarna för att ”Dumma mej 3”, som för övrigt bara heter ”Minions”, inte tappar bort sig i ännu mer gula tokigheter. En tydlig och intressant grundstory ska trots allt inte underskattas.