Det är inget som är nytt eller överraskande när det gamla paret Vince Vaughn och Owen Wilson åter får samsas om de roliga replikerna och galenskaperna som hör en typisk amerikansk komedi till. Den här gången blir det inte heller kanske riktigt så flabbigt som man skulle önska, men en hel del fyndiga repliker förgyller ändå upplevelsen. Myset är hela vägen på topp, vilket jag glatt välkomnar.
Billy och Nick är två fyrtioplussare som efter att de fått sparken söker och också får praktiktjänst på jätteföretaget Google. Under en intensiv sommar ska de samarbeta med några unga tekniknördar, hälften så gamla som de, för att kamma hem vinsten i en lagtävling som innebär fast anställning åt samtliga i teamet.
Google – paradiset på jorden? Hela filmen är egentligen en enda lång produktplacering för webbgiganten, vilket kan tyckas rätt osmakligt. Men då begreppet faktiskt är en sådan stor del i de flestas datoranvändning (alla googlar ju?) och då det här figurerar på något sätt i sitt rätta sammanhang som representant för sin tidsanda, stör det inte riktigt så mycket.
”The Internship” är en slags collegefilm på många plan och vi har sett de mesta förr. Här maskeras de fina moraliska kakorna i en ålderrelaterad kulturkrock och när dinosaurierna Billy (Vaughn) och Nick (Wilson) med sin lätt burdusa mänsklighet ska integreras i den mer tekniska och maskindrivna världen blir det högst igenkännligt och rätt komiskt. Jag identifierar mig oroväckande mycket med de gamla gubbarna och finner snacket om HTML-koder och annat liknande obekvämt svettigt. Kanske är det därför som jag bland alla gamla och nya popkulturella referenser tycker delar av filmen blir riktigt kul och jag själv nästan nostalgisk på kuppen.
I ett peppande brandtal till ungdomarna använder sig Billy av metaforer från fina 80-talsfavoriten ”Flashdance” i vilken svetsartjejen inte ger upp sin dröm om att bli dansare och jag vet inte om det är pinsamt eller bara skoj att jag kan nästan varje scen i den filmen utantill och att jag fann talet visserligen humoristiskt, men samtidigt uppmuntrande.
Vince och Owen gör som de brukar och båda känner sig helt klart hemma också i detta. Som sagt, vi har sett det förr, men paret har bra kemi och replikerna är rappa, många gånger roliga och när de levereras med sådan tajming och välplacerade pauser fungerar det mestadels rätt bra. Och även om det är ganska tunt i periferin så gör vissa biroller riktigt roliga avtryck.
Kanske är det dagsformen, men jag skrattar också åt en hel drös av grabbig vulgaritet som (inte alls överraskande) letat sig in i manuset och som egentligen kanske inte hör hemma i historien. För visst saknas lite finess i hörnen, och att besöka en strippklubb och shotta tequila där medan kvinnorna bjuder på ”knädans” känns lagom uppfinningsrikt. Men är det underhållande, så är det och det var faktiskt just det.
Betyget är inte det stabilaste i kvarteret men jag behövde skratta idag och gjorde också det. Filmen är som korv med bröd, god när man är hungrig och ibland räcker det så. Dessutom kände jag mig ovanligt stärkt på väg ut ur biografen vilket förvånade, och om det var min inre svetsartjej i sina benvärmare som gjorde sig påmind eller det fånigt fina budskapet i filmen om samarbete och laganda människa och maskin emellan som fick mig att mysa, låter jag vara osagt.