Incheckningen på Arlanda gick bra. Människor söker sig till de incheckningsdiskar där det står minst folk i syfte att slippa stå i kö. Det är annars ett sällsynt beteende hos människan, då hon oftast väljer att följa andra. Bara då det gäller köande gäller inte ”följa med strömmen-mentaliteten” hos människan.
Det var lätt att hitta rätt gate! De hade tydligen haft den goda smaken att döpa ett av de sju emiraten i Förenade Arabemiraten, med delar av undertecknads varumärke och namn, till: Ras al Khaimah. Efter ankomst dit blev det buss i tre timmar till Dubai. Väl framme i Dubai åkte vi vägen längs hela ”stammen” på The Palm, ner i en tunnel under vattnet, för att komma fram till hotellet Antlantis the Palm.
Arbetet att skapa denna konstgjorda ö påbörjades 2001. De flesta byggnader är bara ett fåtal år gamla och ska imponera. Hotellet är gigantisk och man har inte sparat på krutet på inredning av diverse specialister inom konst och arkitektur.
Det finns självklart ett hundratal städare här, men dessa två, vars uppgift är att putsa glaset på världens största akvarium, innehållande tusentals fiskar i över 200 olika arter, har ett speciellt jobb. De måste vara de mest betraktade städarna någonsin, där de simmar omkring bland hajar och rockor och putsar glaset inifrån. Jag har egenmäktigt döpt denna egendomliga och sällsynta art till ”Homosapien simmus putsus”.
Frukosten går inte heller av för hackor. I morse vräkte jag i mig något jag faktiskt aldrig ätit förut; ”Beef Bacon”.
(Frukost med Linn Lindvall)
2010 kysste ett brittiskt par varandra offentligt i Dubai och fick en månads fängelse var. Det finns visserligen kröken på de flesta hotell och vissa restauranger, men annars är det förbjudet. Går man omkring packad offentligt är man dock farligt ute. Det bestraffas mycket hårt. Ett disco vid namn ”Diamond Club” engagerade en brittisk transvestit som DJ och försökte köra en gayvänlig kväll. De fick stänga dagen efter. Homosexuella lever farligt här, då det är ett brott och straffas hårt.
Jag klagar inte. Men jag är inte imponerad. Kidsen har det bra i poolen och det är varmt och skönt, men jag känner mig lite som fiskarna i det där akvariet. Eller som Charles Bukowski hade uttryck sig: ”It´s a cage with golden bars”. Jag kan inte låta bli att längta lite efter mitt halvsunkiga hotell i Pattaya där jag brukar bo. Där är min bästa kompis i hela personalen en gammal städerska som jag lärt känna genom åren. Hon brukar rita ett personligt julkort till mig varje år.
Rasmus Raz Lindvall