Han hade tillbringat natten på Hemlösas hus och sedan irrat runt planlöst på stan. Nu stod han vid taxistationen utanför Knutpunkten och tittade in i ankomsthallen, med balkongen tio meter över marken. Han tänkte: detta golvet är hårt, det är massivt, det kommer att göra jobbet.
Med blicken rakt fram gick han mot spiraltrappan och hoppades slippa möta någon han kände.
– Jag kom upp bredvid McDonalds och tog ett kliv över räcket så att jag hade ryggen ut, tittade bakom mig så att ingen skulle vara under. Och så släppte jag bara. Sedan blixtrade det till och så var det in i dimman. Efteråt har jag fått flashbacks av smällen från när jag landade. Jag hör den inuti huvudet och hoppar till. Jag kan säga att det är för att jag kommer ihåg den dagen så väl som jag fortfarande är nykter.
Nästan tre år har gått. På årsdagen av självmordsförsöket var Ola Liljegren på Knutpunkten och tejpade upp ett handskrivet brev på räcket som han hoppade från. ”Adjö, Ola – alkoholisten och narkomanen”, stod det. Men också ”länge leve människan Ola”
Ola Liljegren började dricka på allvar efter lumpen. Han var arbetslös och gillade öl. Det började med några folköl i veckan, men efter ett tag var han full varje dag. Så småningom provade han droger också, hasch, amfetamin och kokain.
– Men det var alkohol som var min grej som jag alltid gick tillbaka till.
Jag vet inte annars hur jag ska förklara det hela, säger han.
Han säger att han inte hade en svår barndom. Inga föräldrar som söp, ingen familjetragedi. Problemet var att han inte tål sprit.
– Man kan jämföra det med en jordnötsallergiker. Skillnaden är att för dem blir det en obehagskänsla direkt, för mig blir det en lustfylld känsla och då vill man ha mer och mer.
Men ju längre in i missbruket man kommer, desto mer krävs för att få den underbara känslan, och ångesten efteråt blir tiotusen gånger värre. Jag gick upp på lasarettet och snodde handsprit och drack. Så desperat var jag.
Han är fyllda 40 år och har haft en nykter period tidigare. Men allt gick för snabbt den gången. Lägenhet, sambo, utbildning och jobb. Han var mån om att ta igen allt det han missat de senaste 15 åren och insåg inte att han också måste ta hand om sig själv.
– Allting runt omkring mig gick på i full fart, men vem fan var jag?
Jag föll på eget grepp och minns den dag då jag drack alkohol för första gången igen.
Jag satt hemma på Dalhem och grät samtidigt som jag tog mitt första glas. Och den fyllan, den slutade på Knutpunkten, fast ett år senare.
Andra gången har nykterheten präglats av en process där Ola Liljegren försökt införliva sitt gamla liv med sitt nya. När han vaknade i sjukhussängen på universitetssjukhuset i Lund, då började sökandet efter en ny identitet.
– Den drickande Ola har funnits med mig så länge, längre än den nyktra Ola.
Givetvis kommer alkoholist-Ola fram lite då och då, inte så att jag dricker, men som ett beteendemönster.
Jag blir ofta clownen, den som försöker vara rolig. Jag får säga till mig själv: nu tar du det lugnt, nu går det överstyr.
Vad har nyktra Ola och alkoholist-Ola gemensamt?
– Vi är lika busiga. Illmariga. Och faktiskt, jag behöver inte dricka alkohol för att vara lika lössläppt som jag är när jag dricker. Jag kan sjunga karaoke, ställa mig på borden, på Facebook har jag en bild på mig själv i en klänning.
Han har samtalsgrupper och stödteam till hjälp för att låta bli spriten. Men att bli sams med sig själv kräver något annat.
– Jag har försonats med själv. Ibland går jag fortfarande in i depression och självömkan.
Men jag kan ändå finna något i mig själv som gör att jag kommer fram till att jag är en bra Ola.
Jag ser mig själv som en värdig person, som en del av samhället.
Under lång tid i missbruket såg jag mig inte som värd mer än skiten som sitter under era skor.
Vad ångrar du?
– Egentligen kan jag inte ångra någonting, tycker jag. För ändrar jag någonting i mitt liv så är jag inte den Ola som sitter här nu.
Jag får se det goda som har kommit ur det hela
Jag kanske inte hade blivit så ödmjuk som jag är i dag, om jag hade skitit i att dricka kanske jag hade haft jättefint jobb och fru, men jag vet inte.
Jag kunde lika gärna inte ha druckit och ändå blivit hemlös.
Det finns folk som blir hemlösa fast de inte missbrukar.
För Ola Liljegren har det hjälpt att prata om vad han varit med om.
Han föreläser nu inför många människor för att dela med sig utav sitt egna privata helvete.
MEN, även så besitter Ola så mycket kunskap som ingen kan läsa sig till.
Livets hårda tuffa skola inom Narkotika och alkoholproblem och dess bieffekter
– Jag kan hjälpa andra och åstadkomma förändring och det känns så jävla underbart.
Olas tatueringar som han har ALL RÄTT ATT VARA STOLT ÖVER :
Fyrkanten är NA anonyma narkomaner och den andra Aa anonyma alkoholister
Till dem hann möter säger han att han är alkoholist. Inte att han har varit, utan att han är.
– En gång alkoholist, alltid alkoholist. Det är ett skydd för mig själv. För att alla ska veta varför jag inte dricker.
Han har en galghumor, nattsvart humor.
När vi tittar ner på golvet där hans liv kunde ha slutat pekar han på en sprucken stenplatta och säger: ”Den där sprickan gjorde inte jag.”
– Kan jag inte skoja om det gräver jag mig bara ner i det, då kunde jag ju lika gärna ha gått bort.
Man ska inte ta sig själv på så blodigt allvar.
Jag kan inte göra det längre.
Det enda jag kan ta på allvar är min nykterhet. Den är A och O.
För min känsla är att missbruket är värre än döden.
Ola tackar sitt hopp mot döden idag och visar upp hur bra och gott liv han lever idag:
