Här är den där tjejen som borde vara glad, men som är så jättestressad faktiskt. Jag har fått ställa in rollspelet på fredag för nu är det så mycket att jag inte ens hinner träna. Jag måste plugga hårdare, plugga mer. Jag hinner inte något annat. Jag ska kunna så många saker jag verkligen inte kan på jättekort tid och jag får helt enkelt förstå mina egna limits. Det är nu min kille får se mina dåliga sidor. De där som blir deppiga och som inte riktigt tror att det kommer gå. Jag blir aldrig otrevlig alltså, men jag blir skör och ledsen. Lite sådär att jag behöver någon som bara kommer in, tar tag i mig och kramar om mig. Tur att han gör det. Tur att han kommer ut i vardagsrummet när han borde sova, och så går han fram till mig och kysser mig hårt på munnen samtidigt mumlar att han bara ville visa att han inte är kall eller något. Alltså.. ibland kan den mannen läsa mig som en öppen bok. Visst, jag trodde inte han var kall, men jag behövde de där orden ändå. Jag behövde bli lite glad här i soffan. Och hans ögon kan få mig att känna mig så älskad.
– Det han inte förstår är att han läser mig bättre efter fem månader än många kunnat efter flera år. Jag borde bli bättre på att säga det, bättre på att berömma.
Idag lagade han mat alldeles själv och jag är så jävla stolt! Det blev så himla bra! Nu känner jag att jag skulle kunna lämna min karl en helg med våra barn och att han inte skulle bränna upp köket, att kidsen skulle vara mätta och att allt skulle bli frid och fröjd. Jag har i och för sig aldrig tvivlat på att den där mannen skulle bli den bästa pappan till mina barn. Det är bara han som fått mig att vilja ha dem.
Jag minns första gången vi pratade om barn. Vi satt på Siljas heltäckningsmatta hösten 2014. Han satt bredvid mig och sa bestämt att jag visst ville ha barn. Oavsett om jag skakade på huvudet, så sa han ”jo, det vill du”. Och där och då hade han redan bilden av att jag födde hans barn. Det är det som är så jävla häftigt med honom. Han såg oss två så himla tidigt. Han sa det i en mörk hytt senare med ena handen på mitt bröst och andra på min svank. Exakta orden säger jag inte för då får jag stryk, haha! Men han sa det då.. att jag skulle bli mamma till hans barn.
Jag vill visa honom så mycket, så ofta hur mycket jag älskar honom. Hur lycklig han gör mig, hur pissiga våra problem vi kan ha är i jämförelse med de jag haft, hur fantastisk han är som person, som pojkvän. Jag skulle vilja ge honom månen, solen och alla stjärnor på himlen, skulle vilja skriva de finaste ord som skrivits och allra mest bara få honom att känna sig så oändligt älskad.
I lördags satt vi som två små kärleksfåglar på kinahaket vid mig och han tog min hand och sa en så otroligt fin sak.
”Du vet.. en gång förrförra hösten skrev du en fin sak om M.”
– Va? Vadå?
”Du skrev något om att han gjorde dig lycklig.”
– Ah.. jo, ibland var det ju bra liksom.
”Jo.. och då.. när du hade skrivit det.. så kommer jag ihåg att jag tänkte fan, det kommer aldrig att bli vi.”
Jag har sällan haft viljan till att kasta mig över ett bord och kyssa hela ansiktet på någon, men då ville jag verkligen det. Jag ville kyssa honom så mycket. Ville kyssa honom länge, med hela min själ. Det var bland det absolut finaste jag hört ifrån honom. Jag kunde se honom med mobilen och hans lilla smärta i magen. Jag minns ju själv att jag såg bilder på han och en tjej på instagram och ångrade att jag inte hade åkt till Sollentuna när han bad mig. Jag minns att jag till och med accepterade dom två till slut, var glad för hans skull (fast jag och M alltså inte höll på mer) och att jag tänkte att.. om han var lycklig, så var jag det med ändå.
Det är märkligt att han och jag har haft känslor för varandra så länge. Det är märkligt att vi kan sitta i ett rum och att jag kan säga ”du.. jag har aldrig dragit så mycket till en person som till dig” och han kan säga ”fan, jag tänkte typ säga samma sak”.
Ni får ursäkta att jag skriver om oss igen, men det är det som gör mig glad just nu; att få tänka på hur fantastiskt vi faktiskt har det. Oavsett om vägen har sina bumps, så är vår faktiskt fortfarande väldigt fin, fortfarande vår väg, fortfarande vi som åker på den.
Jag vill vara med honom tills min tid tar slut.
Fan vad jag älskar honom.
Det här var två år innan vi satt på den där heltäckningsmattan. Det här är första gången vi ses – på Grill House, B&W-cruise, 2012. Han satte sig närmare mig senare och jag minns att jag knappt kunde andas för att jag blev så nervös i hans närhet. Jag hade egentligen pojkvän där och jag hade aldrig, någonsin känt så förr. Aldrig så hårt och snabbt. Verkligen aldrig. Men när han satt bredvid mig så ville hjärtat kasta sig ut ur mig och ta en kall dusch. Typ.
Senare på samma båt hade vår vän Kim redan sett att jag blev konstig i hans närhet och skulle ta upp det till ytan för alla i hytten. Då erkände jag bara rakt ut; ”ja, han är verkligen min typ. Han är jättefin”. Han rodnade som aldrig förr och efter sa han faktiskt aldrig att jag var hans typ.
Han kallade mig för hans drömtjej istället när alla hade gått.
Och sent på kvällen kysste vi varandra i Starlight palace. Och jag glömde aldrig det ögonblicket. Inte ens snart fyra år senare har jag glömt det. Det har varit så viktigt för mig, så vackert.
Och nu får jag sitta i hans soffa och kalla mig hans tjej.
Vilken tur jag har.