Vi välkomnar alltid hårdkokta, brittiska polisfilmer särskilt med drömskådespelare som denna. Tyvärr haltar manuset av klyschor trots fin stämning och rapp dialog.

Rent spontant känns det oftast som att brittiska polisthrillers är snäppet bättre än det Hollywood klämmer ur sig. Lite vassare, lite tuffare, lite mer hårdkokt. Så må vara men bättre är inte alltid fallet. ”Welcome to the Punch” är ett sådant exempel där man förlitat sig på hård atmosfär och grymma skådespelare utan att inse hur mycket manuset faktiskt haltar.

Till filmens stora fördel kan man skryta med två av Storbritanniens (jaja, den ena är skotte) hetaste stjärnor i huvudrollerna. James McAvoy och Mark Strong känns till en början en aning typecastade som den ambitiösa snuten respektive hänsynslöse skurken men lyckligtvis finns det en aning mer djup till deras karaktärer än lösryckta stereotyper.

Polisen Max (McAvoy) lyckas nästan fånga ökända supertjuven Jacob (Strong) efter ett rån men drar på sig en otrevlig knäskada istället. År senare hamnar Jacobs son i trubbel och då han tvingas återvända till London ser Max sin chans att få upprättelse. Men detta är bara början på en rad våldsamma brott som leder högre upp än både Max och Jacob kan ana…

Här har vi ett klassiskt fall av identitetskris med en film som inleds som polisaction (inklusive en läckert laddad öppningssekvens) men ebbar snart ut i en konspirationsthriller med en onödigt rörig intrig. Addera sedan några ganska tröttsamma klyschor (den olycksamma statisten som råkar ha samma keps som skurken, den kvinnliga polisen som måste flirta sig fram i utredningen, etc.) och du har en med tanke på upplägget besvikelse.

Däremot är det fortfarande förhållandevis sevärt. Det är en snygg, stilsäker film med skönt tempo, påtaglig stämning och rapp dialog. Och rollistan går sannerligen inte av för hackor. Här finns förutom stjärnorna några suveräna, brittiska birollsproffs där jag inte oväntat imponeras mest av den underskattade (och här underanvända) Andrea Riseborough.

Sådana här mörka, regniga mysterium där hemligheter skalas av lager för lager och den verklige skurken aldrig är riktigt självklar piggar alltid upp. Tyvärr gör man här några felsteg för många för att lämna något bestående intryck. Exempelvis dödar man tempot genom att klämma in två deppiga, dramatiska scener på varandra. När man sedan återtänder gnistan i finalen så bjuds man på den typen av eldstrid där underhuggare dör som flugor medan de större karaktärerna klarar sig utan besvär. Inte ett fullkomligt slöseri med tid men borde varit så mycket bättre.

En verklighetsbaserad Dwayne Johnson-rulle med ett moraliskt budskap – inte helt väntat men absolut uppskattat. Här finns både ett starkt dilemma, en spännande story och ett gripande familjedrama. Det är nästan lite synd att man varit tvungna att slänga in just Johnson och en massa biljakter i det hela.

En direkt-på-DVD-film med Dwayne Johnson och titeln ”Snitch” bådar inte gott. Att den bygger på en sann historia kastar plötsligt om spelreglerna och redan i inledningen lyckas den vara både politisk och personlig.

Johnson spelar fadern till en naiv 18-åring som åkt dit för knarklangning och riskerar tio års fängelse om han inte namnger en annan langare. När han vägrar tar Johnson, skuldtyngd för sin frånvaro som pappa, på sig att rädda sonen genom att själv sätta dit en knarkkung han hittar genom en medarbetare. Självklart går saker å ting inte riktigt som planerat…

Det här hade lätt kunnat bli en tafflig B-historia. Och visst, här finns några bara lagom motiverade biljakter som tagna ur valfri ”Fast & Furious”. Men faktum är att historien är både fängslande och oförutsägbar och att den har både en verklig bakgrund och ett budskap kring de i jämförelse med andra hårda droglagarna mot unga i USA.

Det är främst relationen mellan Johnson och sonen, spelad av begåvade britten Rafi Gavron (”Nick och Norahs oändliga låtlista”), som engagerar mest. Det handlar om att stå upp för sin familj och göra rätt för sig, även i sidohistorien med medarbetaren. Jon Bernthal (”The Walking Dead”) imponerar i rollen och är en talang att hålla ögonen på.

Filmen är sevärd och ett klart intressant inlägg i Johnsons meritlista. Tyvärr lever den aldrig helt upp till potentialen. Dels på grund av att regissören Ric Roman Waugh (f.d. stuntman vars tidigare tre filmer inte direkt lämnat något vidare intryck) saknar den rätta gnistan att injicera i de dramatiska scenerna.

Dels för att Johnson känns malplacerad i sammanhanget. Han funkar fint i adrenalinaction och t.o.m. i vissa lättsamma komedier. Men här lyckas han inte riktigt övertyga som konflikttyngd familjeman som riskerar allt. Han har charm och karisma men kommer aldrig bli något Oscarsmaterial. Själv minns jag hellre honom som homosexuell torped i ”Be Cool” men att han medverkar (och även producerar) en film som denna tyder åtminstone på god smak.