Det är mycket som är bra i detta energiska och spännande fantasyäventyr som helt klart kan konsten att underhålla. Tyvärr tar man det säkra före det osäkra och vågar inte fullt ut göra sagan så dyster som den känns ämnad att vara.

Clary är en vanlig tjej som en kväll blir vittne till ett mord. Det verkar bara vara hon som ser det ske, varför hon börjar tvivla på att något alls egentligen hände. Nästa dag försvinner hennes mamma spårlöst och Clary blir uppsökt av Jace, en av mördarna från kvällen innan. Han förklarar att han är en skuggjägare och med i ett sällskap som jagar och dödar demoner för att beskydda människorna från ondska. Han berättar också att Clarys mamma haft ett samband till dem, varför hon nu är borta. Clary dras plötsligt in i en värld där mardrömar och monster är verklighet, men för att hitta sin mamma har hon inget annat val.

Ja. Detta är ännu en ”Harry Potter” goes ”Twilight”, goes rätt mycket ”Beautiful Creatures” och så vidare. Men till skillnad från de nämnda är denna även ett tag på väg mot melankoliska mästerverket ”Matrix”, vilket ju låter alldeles fantastiskt bra! Hade det bara inte varit för den tråkiga lilla parentesen att likheterna väldigt snabbt ebbar ut. Ängsligheten tar tydligt överhanden varför också denna till sist stannar och trampar gyttja i gulliga tonårsträsket.

Eller nej. Riktigt så illa är det inte. Ett visst trampande uppstår onekligen, men ändå är ”The Mortal Instruments: Stad av skuggor” på många sätt en mycket bra film. Manuset lyckas med konsttycket att övergripande ge oss bakgrundshistorien utan alltför ansträngda omvägar och skådespelarna är begåvande. De behärskar alla väl både de actionspäckade scenerna, liksom de mer romantiska eller de lätt humoristiska (vilka tacksamt nog inte är många).

Lily Collins som Clary är söt men framförallt modig och har bra kemi med Jamie Campbell Bowers Jace. Den spirande romansen dem emellan känns äkta och riktigt fin, men kör ändå inte över den ursprungliga intrigen om en flickas sökande efter sin mor. Det finns såklart en tredje part i den antydda obligatoriska kärlekstriangeln och det är Clarys kompis Simon (Robert Sheehan). Fast också han får snopet ställa sig åt sidan medan fokus ligger på annat och triangeln blir inte mer än en antydan. Det är faktiskt oändligt befriande att romantiken utspelas lite vid sidan av, då jag helt ärligt inte hade orkat med fler kärleksfnurror och ännu en ung tjejs vem-vill-jag-ha:ande.

I princip alla de andra yngre talangerna är också trovärdiga som sina karaktärer, även om vissa av dem inte riktigt får det utrymmet i berättelsen som de förtjänar. Jonathan Rhys Meyers tar intensivt plats när han spelar den ondsinte Valentine, men han gör det dessvärre alldeles för teatraliskt. Det hade kunnat funka i en annan film, men i detta blir det på något sätt kaka på den berömda kakan. Hans hejdukar är karikatyrer av busar och blir aldrig riktigt otäcka de heller.

Specialeffekterna är många och hela vägen väldigt övertygande. De vackra medeltida kulisserna och kyrkogårdsmiljöerna fungerar fint, även om de gärna hade fått ackompanjeras av tung tysk industrirock istället för morrande demoner bakom varje hörn. Filmen är visserligen en aning svårmodigare än man är van vid när det kommer till fantasygenren, men jag hade ändå helst sett att man vågat ta steget längre och gett filmen en rejält mognare och ännu mörkare ton.

Sammanfattat är ”The Mortal Instruments” hur som helst en snygg och välberättad historia. Den hade mått bra av att banta bort ett par sekvenser som inte fyller någon större funktion och istället gett fler karaktärer mer kött på benen. Och inför en eventuell fortsättning, ett tips: Våga skita ner det något. Men sevärd? Absolut!

Dokumentären om familjen som flyttar från Pakistan till Sverige är en spännande kulturkrock som ger mersmak tack vare sympatiska huvudpersoner. Vi kommer inte tillräckligt nära och vill se mer men det är fortfarande sevärt.

Kulturkrockar är alltid ett populärt och spännande tema på film, vare sig det handlar om tyngre dramer eller lättsammare komedier. Men den kanske mest intressanta – och relevanta – kulturkrocken är den som finns i verkligheten, och som skildras i ”Familjen Persson i främmande land”.

Regissörsduon Åsa Blanck och Johan Palmgren (som tidigare gjort de likvärdigt sevärda dokumentärerna ”Vikarien” och ”Bedragaren”) har under flera år följt titelfamiljen. Pappa Per bestämmer sig för att efter tjugotal år i Pakistan ta med sig hustrun och döttrarna till hemstaden Hässleholm för ett bättre och – ur kvinnligt perspektiv – mer självständigt liv. Men drömmarna om boende och arbete blir en kamp mot byråkrati och regler.

I en tid där ett visst parti anklagar invandrare för att ta över Sverige så är det viktigt med en film som denna där en familj – som dessutom är halvsvensk – frustrerat försöker leva ett värdigt liv med ständiga besök hos Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, SFI och inte minst oräkneliga husvisningar. Det känns typiskt men likväl sorgligt när stackars Pelle försöker få ut sin pension och skickas mellan olika myndigheter.

Det är en slitsam kamp som ofta är betungande och jobbig att följa. Lyckligtvis är Perssons ett glatt, sympatiskt och charmigt gäng som man snabbt faller för och vars öde man gärna engagerar sig i. Blanck och Palmgren förmedlar familjemedlemmarnas varma, kärleksfulla sidor och slår sönder någon tanke om en stereotypisk invandrarfamilj. Visst uppstår kulturkrockar men det är oftast av den lättsammare sorten.

Snarare är det från svenskarna, som grannar och släktingar, som man anar fördomar och en del smygrasism. Det utvecklas aldrig men några snabba replikskiften och situationer ger en besk eftersmak. Detsamma gäller den ena av döttrarnas kärlekshistoria som tvingar henne tillbaka till Pakistan och dess kvinnoförtryck, till familjens förtret.

Däri ligger filmens problem. Man kommer aldrig familjen så nära som man önskar. Man vill se mer, komma dem inpå livet och veta detaljer. Det är alltid svårt med dokumentärer om vanliga människor, både när det gäller att fånga alla de viktiga ögonblicken men också en fråga om integritet. På vissa plan hade detta kanske fungerat bättre som spelfilm. Det man saknat i det forumet vore i så fall att återskapa familjens charmiga personligheter och det är dem som lyfter den här trots allt mycket sevärda dokumentären.