En film baserad på verkliga händelser om exorcism, telepati och antikrist låter lockande. ”Saw”-regissören James Wan bör vara på hemmaplan men kan inte bestämma sig i vilken riktning han vill gå med ”The Conjuring”. Summan blir en bottenlös, skev och smått tondöv näradödenupplevelse.

Det är tidigt 70-tal och den idylliska familjen Perron flyttar in i ett hus på Rhode Island som skulle vara Arga snickarens värsta mardröm. I samma veva börjar oförklarliga blåmärken dyka upp hos de inneboende och närvaro av demoniska andar uppenbarar sig. Paret Ed (Patrick Wilson) och Lorraine (Vera Farmiga) Warren specialiserar sig på paranormal aktivitet och får rycka in till undsättning. De besitter gåvan – eller snarare förbannelsen – att få varsel och känna av mörka energier, och påbörjar prompt en utredning.

Skymtar av Hitchcocks arv finns i den statiska och voyeuristiska kameran som slingrar sig fram och inspiration har hämtats från både ”Fåglarna” och ”Psycho”. Det är cinematografiskt förtjusande med en kontrastrik ljussättning och ett retrofilter som håller sig borta från Instagram-varningar.

Efter att några kvartar tickat förbi går saker överstyr och en jobbig beläggning infinner sig som är svår att tvätta bort. ”The Conjuring” börjar nu likna ett avsnitt av ”Cold Case” där ”snutarna” göder publiken med de korrekta termerna i sammanhanget och föreläser om fallet. De flesta av grodorna går alltså att skylla på manusförfattarna, bröderna Hayes. De har som skrivit ihop en fjantigt amatörmässig dialog som känns både påskyndad och improviserad och tappar fästet när de vill få in en biografi över Warrens långa erfarenhet i spökbranschen. Dels blandas element från melodramer in. Dessutom får man Ed och Lorraine att framstå som några kristna missionärer vars baktanke är att sprida sin religion. Ett kritiskt öga och en tredje testläsning skulle ha varit till stor hjälp här.

Du kommer garanterat att bli skräckslagen. Man anar oråd efter en del irrationella beslut men inte ens den mest tränade och inbitne skräckentusiasten kan undgå kalla kårar och det hjärtstilleståndet som scenerna orsakar. Vad gäller tajmingen är den på plats med knarrande dörrar, viskande ljud och popupp-effekter. Lili Taylor gör en strålande insats som offer i den hemsökta kåken. Synd att det blir lite av en humoristisk soppa på grund av ett bedrövligt manus.

”Blue Jasmine” är ett intensivt och gripande drama om kris och kulturella krockar. Detta är Woody Allens bästa film på mycket länge och det säger inte lite! Det finns knappt något att klaga på vad gäller manus, foto och klipp. Skådespelarna gör dessutom alla otroliga prestationer och ger liv till sina karaktärer på ett mycket trovärdigt sätt.

Cate Blanchett spelar överklasskvinnan Jasmine som mist allt sedan hennes man Hal (Alec Baldwin) anklagats för bedrägeri i miljardklassen. Pank och eländig åker hon till systern Ginger (Sally Hawkins) i San Francisco för att där börja om sitt liv. Det blir milt uttryckt en social kollision i och utanför den lilla lägenheten de ska dela, när Jasmine måste anpassa sig till ett enklare liv. Ett som bland annat innebär att söka jobb och väl sedan på arbetet också behöva jobba där.

Manuset är inget mindre än helt briljant. Historien om en kvinnas fall och ett kollapsande psyke är tungsint, men lyckas ändå roa och på sina håll locka fram ett fniss eller två. Fast framförallt är den hela vägen mycket berörande. Genom ett sytematiskt redigerande i tid och rum presenteras Jasmines förflutna till oss via återblickar. Även om detta inte är förankrat direkt, fattar vi snabbt galoppen. Det fungerar verkligen utmärkt i helheten och ger ett fint flyt i berättandet. Det som var förr, det förljugna livet på toppen, utspelas i New York medan verkligheten och nu, har alltså San Francisco som kuliss.

Filmen är tydligt inspirerad av ”Linje Lusta” både vad gäller stämning och intrig. Långa tagningar i trånga utrymmen förstärker den klaustrofobiska känslan och även i ”Blue Jasmine” uppträder ett våldsamt om än annorlunda triangeldrama mellan systrarna och Gingers pojkvän – gråtmilde Chili. Förövrigt mycket sympatiskt spelad av Bobby Cannavale i ful frisyr. Jag tycker överhuvudtaget om de flesta karaktärer som dyker upp. Sally Hawkins är helt rätt som förlägna Ginger och nedtonade Andrew Dice Clay gör hennes förre man Augie klockrent. Louis CK gör ett litet (men mycket minnesvärt!) inhopp som kåtbocken Al vars charm och världsvana förför Ginger. Deras träffar bakom tonade glas i baksätet av en bil ger filmen oväntad men välkommen romantisk fägring.

Även om huvudpersonen Jasmine är en nedlåtande och vidrig snobb som inte gör mycket för att dölja detta, blir hon i Cate Blanchetts version en både sorglig men framförallt mycket sorgsen kvinna av kött och blod. Blanchett gör verkligen en makalös rolltolkning! Hon uttryckligen ÄR Jasmine i varje blick och rörelse. Dessutom gestaltar hon obehagligt övertygande de schizofrena svängningarna i karaktärens humör med en briljans av sällan skådat slag. Jasmine är en trasig individ, hon är förnekelse och förtryckta känslor personifierad och hennes ångest sipprar titt som tätt ut i ofrivilliga och osammanhängande monologer. Samtidigt försöker hon med envis iver lägga locket på ytterligare och fly det förflutna, trippande i sina designerskor.

Jasmine hade lätt kunnat bli en komisk figur och filmen därmed en komedi, men Cate Blanchett tar henne djärvt nog på fullaste allvar. Ett allvar som också regissören Woody Allen vågar vila i. Han har i och med ”Blue Jasmine” skapat ett verk som både spirar i bästa Allen-anda, men samtidigt går och också når ännu längre.

För även om mycket som sagt kan kännas igen, så finns där en ny och lagom dyster ton som jag bara i undantagsfall tidigare har erfarit. Woody Allen låter verkligen Jasmine falla medan saxofonens glättiga klang hörs i bakgrunden. Inga skyddsnät trollas fram och fastän att hon emellanåt lurar sig själv om att ett ljus i tunneln är siktat, så visar det sig inte vara annat än ytterligare ett tåg.

Det här är en film om att ta ansvar om sitt eget liv, att växa och tvingas se verkligheten innan det är försent. Och det kan man bara göra (eller inte göra) själv.

Jasmine har i slutändan kanske inte genomgått en fullt ut tillfredställande utveckling och vissa bitar på vägen kunde filats på en aning till. Men hennes närvaro fungerar som en katalysator i de andras liv, vilka däremot förändras desto mer och jag känner att det ibland kan få vara bra just så. Och mycket bra är det.