En uppföjare ska väl vara större? Maffigare. Och i superhjältesammanhang alltid ha fler karaktärer. Det infriar ”Kick-Ass 2”, som under skildringen av en superskurks etablerande även visar oss världens första superhjältegrupp. Fast som vi vet betyder större inte alltid bättre, och med en ny regissör bakom ratten lämnar uppföljaren en hel del att önska.

Den maskerade vigilanten Kick-Ass (återigen gestaltad av duktige Aaron Taylor-Johnson) må ha hängt upp sin brottsbekämpande karriär på en galge i garderoben, han fortsätter ändå vara en inspiration för många andra som tagit upp en likadan karriär. Som fortsätter göra vad han vill göra. För vardagen har blivit alldeles för tråkig och Kick-Ass längtar ut på gatorna igen, och den här gången vill han ha sällskap. Det är här gruppen Justice Forever kommer in i bilden. Även om Kick-Ass helst vill jobba med Hit-Girl. Samtidigt är det någon helt annan som desperat söker Kick-Ass sällskap, dock av mycket mer destruktiva orsaker. En ung man med problematisk relation till de flesta. Skit händer och våldet trappas upp. Som sig bör, i en uppföljare.

Jag minns när första filmen kom. Inledningsvis kände jag besvikelse, för Matthew Vaughn hade under förhandssnacket pratat mycket om hur ”Kick-Ass” var en väldigt realistisk skildring av en värld med superhjältar. Hur vår värld skulle te sig om folk började ta efter serietidningarna. Det var det inte, ”Kick-Ass” målar i allra högsta grad upp en serietidningsvärld. Inga superkrafter, kanske, men det överdrivna fanns där, och när jag väl vande mig vid tanken gick det snabbt att börja älska filmen.

”Kick-Ass 2” har det lite lättare, dels för att jag slipper behöva vänja mig och dela för att den hanterar realismen något bättre (åtminstone en stund). Å andra sidan är den rörigare än sin föregångare, saknar fokus, och de delar av historien som lätt hade kunnat göra ”Kick-Ass 2” till den bättre filmen, de hamnar i skymundan. Puttas åt sidan av en filmmakare som inte kan göra bra idéer rättvisa.

Att Vaughn lämnat över tyglarna är vid en första anblick inte helt uppenbart, nye regissören (tillika manusförfattaren) Jeff Wadlow behåller estetiken, ser till att tvåan känns som en naturlig uppföljare. För all del, det är roligare om en tillkommande regissör sätter sitt eget märke på en franchise, men Wadlow förstör åtminstone inget. För ”Kick-Ass 2” är inte dålig. Bara rörig. Eller, ja, ofokuserad.

Det är den där känslan av att Wadlow försöker trycka in för mycket från serietidningen. Inte riktigt kan bestämma sig. Att tolkningen inte skett helt naturligt. Det bästa, som Hit-Girls försök att såväl hantera händelserna från förra filmen som att passa in i skolan, kastas liksom bort när de inte integreras på ett naturligt sätt i resten av flödet. Detsamma gäller skurkens utveckling, och scenerna som samlar supergruppen. Det är bra grejer, bra idéer, alltihopa (eller det mesta), men det är för mycket grejer, och Wadlow hade behövt förfina det. Skära bort en del. Pussla om lite.

Hit-Girls historia tillhör som sagt var filmens starkaste sidor, inte bara för att den känns mest personligt och gör mycket för karaktärens utveckling, utan också tack vare Chloë Grace Moretzs insats. Som hon fortsätter att imponera i såväl skådespeleri som våldsamheter (och filmen saknar då rakt inte möjligheter till våld).

Även i övrigt är skådespeleriet det område där ”Kick-Ass 2” uppvisar minst svagheter. Från Christopher Mintz-Plasses härliga överspel till en enastående underhållande insats av Jim Carrey (som inte varit såhär bra på väldigt länge, något av en parallell till Nicolas Cage i ”Kick-Ass” nummer ett), via bland annat John Leguizamo i en liten men skön roll som skurken The Motherfuckers version av Alfred (mer eller mindre).

Så det finns saker att gilla, absolut, gott om sådant. Bra skådespeleri och underhållande våld och delar av historien. Det gör ”Kick-Ass 2” till en sevärd film, alltid något, men det är helt enkelt lite för dåligt berättat för att få benämnas som en riktigt bra film.

Finns det en svensk guilty pleasure värd namnet så är det 80-talsskräckisen med tre Guldbaggevinnare i yngre upplagor. Det är ofta dåligt på en sådan nivå att det blir kul men även – faktiskt – stundtals riktigt spännande.

Bröderna Ersgårds filmdebut (Joakim regisserade och skrev manus tillsammans med Patrik) är knappast något mästerverk. Och inte särskilt originell för den delen. Historien om en familj som flyttar in i påstått drömhus men upptäcker att det är hemsökt har gjorts otaliga gånger både innan och efter denna. Att den är svensk är en av detaljerna som får den att sticka ut.

Även att få numera kreddiga aktörer som Kjell Bergqvist, Lena Endre och Johannes Brost i huvudrollerna. En bisarrt deffad Bergqvist (lämpligt nog i bar överkropp stor del av filmen) spelar en yngre version av den svärande, supande och kedjerökande skitstövel han numer är expert på (favoriten är när han tröttnar på barnens tjat i en matbutik och öppnar en öl).

Här finns gott om oavsiktlig komik, som Bergqvists hysteriska reaktion på en öppen dörr och repliken ”Fan, det e nåt skumt här alltså”. Det eftersynkade ljudet är särskilt pinsamt och den plågsamma musiken ger bilden av en finnig tonåring som freestylar på hemmasynten. Bergqvists och Endres äktenskapsdrama liknar något ur en såpa. Och inte att förglömma en omotiverad, tokig biljakt!

Tacksamt nog finns dock en rejäl glimt i ögat och lite putslustig situationshumor. Brost är naturligtvis en höjdpunkt i rollen som spökforskare (som gärna jobbar med ett dussintal öl under bältet). Även Patrik Ersgård själv är skoj som dryg brevbärare komplett med hästsvans, hånflin och bananer. Deras möte är farshumor på hög nivå.

Men mitt bland alla knasigheter finns här är en stundtals ganska otäck spökrysare. Ersgård har tagit tillvara på charmen i klassiker som ”Det spökar på Hill House” där man avvaktar med att synligöra hotet och bygger upp stämning med hjälp av ljud och antaganden. Här finns ruggiga kameraåkningar och inzoomningar som skulle göra skaparna av ”Paranormal Activity” gröna av avundsjuka.

I ärlighetens namn så hade detta varit en ganska snabbglömd och anonym film om den varit amerikansk. Men svenskheten gör den både rolig och spännande, en ovanlig kombination för en ovanlig svensk genre. Den är klart mindre spektakulär än ”Poltergeist” med effekter som är klart mer rara än häftiga men den är samtidigt mer underhållande än exempelvis ”Huset som Gud glömde”. ”Besökarna” är en sann kultfilm som jag gärna återbesöker.

Det var bara en kort tidsfråga innan filmen om världens mest ökända hacker, Julian Assange, skulle landa. Oscarsvinnaren Alex Gibneys dokumentär gräver i både fakta och Assanges såväl som Bradley Mannings personligheter och det är högst intressant. Men den optimistiska speltiden tar ut sin rätt och Gibney kan inte riktigt försvara vissa personliga attacker på sina objekt.

Få kändisar utan någon karriär inom varken nöje, sport eller politik kan ha en sådan fördelad grupp anhängare respektive motståndare som Julian Assange. Den gamle australienske journalisten stämplades snabbt som både förrädare och terrorist när han via Wikileaks spred hemlighetsstämplade dokument och videos. Av andra hyllades han som frihetshjälte. Vad man än har för åsikt så är det svårt att inte imponeras av hans drivkraft och vad han åstadkommit.

I historien finns också amerikanske soldaten Bradley Manning som laddade ner och läckte hundratals hemliga dokument från militära databaser. Assange och Manning, vars homosexualitet höjts till något tveksamt relevant, är filmens huvudkaraktärer. Två slags antihjältar som under filmens gång – vad som upplevs vara genom regissören Gibneys (Oscarsbelönad för krigstortyrdokumentären ”Taxi to the Dark Side”) ögon – förvandlas till skurk respektive martyr.

Vad som bör nämnas är att Assange inte deltagit i filmen själv och inte direkt förvånande tagit avstånd från den. Han får dock utrymme genom andra, handplockade intervjuer medan den fortfarande fängslade Manning enbart målas upp genom citat, foton och intervjuer med bekanta. Gibney målar upp personerna i fråga med sin egen, personliga pensel men medan han undviker sin egen åsikt om deras gärningar så framkommer en del personliga attacker i form av inte helt relevanta detaljer.

Manning framställs som en ensam, udda och deprimerad outsider med könsidentifieringsproblem och en fjollig framtoning. Assange blir – visserligen genom en del intervjuer – en arrogant, självbelåten skitstövel. Även Adrian Lamo, hackern som angav Manning till FBI, utmärks med Asperger. Om tanken är att göra en poäng av att olyckliga enstöringar känner behov av att dela hemligheter för att förverkliga sig själva så missar man tyvärr målet. Vi får mest en handfull information om personer utan att egentligen förstå deras motivation.

Däremot är just information filmens starkaste sida. Gibney har vänt på varje sten och grävt sig djupare än under offentlig nyhetsdokumentation. Han låter samtliga parter få höras på ett eller annat håll och ger en ganska klar bild av situationen, vad som hänt och dess konsekvenser. Vare sig man är insatt eller inte så ges tillräckligt med kött på benen för att förstå Wikileaks och dess grundares inverkan på USA:s politiska sfär. Det är högst intressant, relevant och – trots en lång speltid och spretiga personporträtt – sevärt.