Peace & Love Film Festival 2013 – Det handlar om Tim Buckley, en musiker jag aldrig hört talas om, och hans son Jeff Buckley, också en musiker jag aldrig hört talas om. Om deras förhållanden till kvinnor, deras egna obefintliga relation och deras musik.

Förutom att lyckas hålla sig borta ur mitt liv har Buckleys gjort ett lika bra jobb med att ignorera varandra. Vi får snart veta att Tim var frånvarande under Jeffs barndom, varpå Jeff är bitter men också motvilligt nyfiken när han bjuds in till att spela på farsans minneskonsert, i New York år 1991.

Vare sig en biografisk film följer ett helt liv eller bara dyker ner i några utvalda moment (som är fallet här), måste man ta i akt att inte alla har kunskaperna eller intresset från början. Och väljer du att se ”Greetings from Tim Buckley” som ett drama, om en far och en son som bara råkar ha funnits på riktigt, får du stå ut med otroligt platta karaktärer med historier som aldrig fångar taget.

Men visst har Penn Badgley kul med sin roll. ”Gossip Girl”-stjärnan har gjort smala men intressanta val i filmkarriären vid sidan av TV-serien. Han matchas fint av Imogen Poots, och de kunde vara ett charmigt indiepar, ja om inte för att varje scen är så lågmält skriven att man somnar.

Det är naturligtvis väldigt troligt att det finns de som har hört, och till och med uppskattar Jeff eller Tim Buckleys sånger. En annan skribent kallar dem för ”sina generationers viktigaste folkmusiker”. Och läser du den här recensionen av anledningen att Buckleys bakgrund och musik intresserar dig, ska du för all del se filmen och göra en egen bedömning. Musiken är en stor och viktig del av filmen och det räcker säkert för många fans.

Några nya fans lär de däremot inte få med det här sömnpillret till film, själv är jag rejält uttråkad.

Den kanske inte leder till några attacker av gapflabb men nog myser jag leende i min soffa medan de många av kärlek och lust födda komplikationerna vecklar ut sig. Miljöerna och kostymerna är fantastiska och i hantverket saknas inget.

Ett komiskt relationsdrama är kanske inte det första man förknippar med Ingmar Bergman, men faktum är att hans ”Sommarnattens leende” inget annat är, åtminstone på ytan, än en buskis-light. Och det handlar som sig bör i sådana fall om lust, kärlek och förvecklingar. Filmen utspelar sig kring förra sekelskiftet och vi får i första hand följa advokat Egerman, hans unga hustru Anne och den vuxne sonen Henrik, från ett tidigare äktenskap. 
Vi får också nöjet att bekanta oss med husan Petra (Harriet Andersson) som jobbar för familjen och inget hellre vill än att gifta sig uppåt.

Allting ställs på sin spets när advokaten avlägger ett nattligt besök hos sin före detta, en skådespelerska vid namn Desireé som redan har en sanslöst svartsjuk och gift greve som älskare. Grevens fru råkar vara väninna med den förstnämndes unga dito vilket ställer till det. Inte minst då båda sällskapen plötsligt av den bedårande skådespelerskans mor blir bjudna ut till Herrgården en helg.

Det påminner som sagt om en buskis, fast långt ifrån nutida Stefan och Krister-fars. Filmen innehåller kanske inga direkta slapstick-lustigheter eller försöker vara sådär hysteriskt rolig, som ändå mycket underhållande och det lyckas den med. Dessutom döljer sig ett antal vassa poänger och antydningar om rejält starka känslor bakom de överdådiga kostymerna och under den hårt av elegant humor polerade ytan och skrapar man på den, hittar man en hel del mer än bara Harriet Andersons svängande rumpa.

Överhuvudtaget framställs till en början kvinnorna, vilka för övrigt alla spelar sina roller väldigt väl, som kurviga förförerskor alternativt naiva och oskyldiga flickor, vilket inte var helt unikt i 50-talsfilmen, men med den stora skillnaden här att hon snabbt övergår från att vara bara objektet till att bli den kloka och intrigerande figuren medan mannen får bära fåfängans liksom våpets ok.

Det är med ett brett leende jag till exempel hör Jarl Kulles greve Malcolm tjattra på om alla dueller han har varit med i, med en hel massa möjliga och omöjliga vapen, samtidigt som min blick dröjer sig kvar på hans extremt välansade tangorabatt som slagit rot på överläppen. Det är humor det.

Denna på vissa sätt rätt slätstrukna, men mysiga och mycket skickligt utförda sommarnattsfars har förutom visst djup i berättelsen även väldigt snygga kameraåkningar (av Gunnar Fischer) som bör nämnas. Bergman kunde film och skulle senare komma att visa prov på hur väl han behärskade ångest, men även detta -att bringa må-braig trivsel till publik och åskådare var han sannerligen också en mästare på.

Mark Wahlberg spelar samma roll för femtielfte gången: en hård snut som inte tar skit från någon. Väck mig, någon. Lyckligtvis finns här stabila motspelare och en hyfsad konspirationshistoria men mer än hyfsat blir det aldrig.

Inledningsvis sitter New York-polisen Billy (Wahlberg) åtalad för mordet på en man ur ghettot och folkmassorna rasar. Men oroa er inte, det var en våldtäktsman så mordet är helt rättfärdigat. Borgmästaren (Crowe) och polischefen (Jeffrey Wright) röjer undan bevis och får Billy fri mot att han säger upp sig. Sju år senare hankar han sig fram som privatdeckare och anlitas av borgmästaren för att spåra hans otrogna fru (Catherine Zeta Jones). Billy är dock sist av alla – inklusive publiken – att klura att detta handlar om något mycket större…

Jag som många gillar en skön konspirationsthriller med snåriga ledtrådar, skumma karaktärer och en inte helt självklar utgång. Den här är inget mästerverk men heller inte helt förutsägbar och har en och annan oväntad twist såväl som några intensiva scener. Det är även alltid ädelt att skildra de rikas utnyttjande av de fattiga, även om vi sett det i andra, bättre filmer. Den här thrillerns största problem stavas dock Mark Wahlberg.

Den f.d. rapparen och kalsongmodellen har även producerat filmen och erbjöd först huvudrollen till Michael Fassbender som utan tvekan varit ett mer intressant val. När herr Fassbender i god smak tackade nej tog Wahlberg själv sig an rollen. Han tänkte troligen att han kan spela denna sorts karaktär i sömnen. Men trots att han funkar i vissa sammanhang (”Boogie Nights”, ”The Fighter”) så går det inte att frångå det faktum att han är extremt träig, vilket blir extra tydligt här med färgstarka motspelare.

Crowe må på senare år kanske inte vara den mest varierade skådespelaren men har nog pondus att lyfta en film som denna. Pålitliga ansikten som Jones, Wright, Barry Pepper och Kyle Chandler räcker lång väg de med. Hade historien inte fokuserat på Wahlberg och hans rätt osympatiska, irriterande rollfigur hade det kunnat bli rätt bra.

Ex-polisen och f.d. alkoholisten Billy är typen som blir rasande av svartsjuka när han ser sin skådespelande flickvän i en sexscen på film och genast börjar supa ner sig i ett allt annat än trovärdigt sammanbrott. När han i scenen efter helt plötsligt är spiknykter och ska undersöka ett mord får även trovärdigheten sig en törn. När man i en klumpig slutscen försöker utveckla en pinsamt omotiverad kärlekshistoria så förstår man ganska klart varför den här snabbt glömda dussinthrillern hamnade direkt på DVD i Sverige.