Efter lite stök börjar det nu bli lite ordning på altanen. Som storstadsbonde är det en hektisk period nu. Örter, grönsaker och annat måste styras upp, och det tar så mycket på krafterna att jag måste ha min ”hårdsoftar-paviljong” up&rolling, så att jag har någonstans att ta igen mig mellan allt trädgårdsarbete…
Försökte äta lunch ensam i lugn och ro idag, men hamnade bredvid någon typ av livscoach som satt och pratade extremt ljudligt om hur hennes klient skulle förhålla sig till livet i stort. Det var väldigt ”amerikanskt” upplägg på hela surret. Mycket ”man kan gå hur långt man vill om man bara bestämmer sig” och ”vem som helst kan nå toppen med rätt inställnig”.
Det är inget fel med en knuff i ryggen, men jag gillar inte folk som kapitaliserar på andra människors dåliga självförtroende. Alla kan inte nå toppen. Det är en statistisk omöjlighet. Lika patetiskt är det när världsstjärnor trycker ur sig någon floskel typ; ”If you only believe in yourself, you can be what you wanna be…I always believed in myself and never gave up…bla bla…” Sedan tror varenda tonårstjej och kille att de ska bli världsstjärnor, och jag har varit med om de som till och med slutat plugga i skolan för att de övertygats av liknande uttalanden.
Som sagt, uppmuntran är bra, men lite realism är inte fel!
Peas!
Rasmus Raz Lindvall