Raz i Fängelse!

Jag har alltid fascinerats av hur tidningar kan skapa en dramatisk löpsedel, som sedan när man läser artikeln, bara visar sig vara en liten skitpryl. Några gånger har jag tänkt att jag skulle vilja göra det själv, och idag hade jag chansen! Raz i Fängelse! Låter dramatiskt, men det är inte så illa som det låter. Det är i och för sig inte heller någon skitpryl. Låt mig ta det från början….

Igår var det fint väder och jag hann klämma in en golfrunda med min gode vän Peter på Lindö. Den totala harmonin infann sig snabbt, med vackra vyer, frihet och bra golf! Efter golfen grillade Peter lite bättre oxfilé och livet var på topp! Jag kunde konstatera att jag har det ganska bra.

Idag hade jag ett annat ärende. Jag skulle hälsa på en gammal kompis som sitter i fängelse. Han heter Lasse och jag lärde känna honom när jag var 17 år och jag fick börja spela keyboard i deras band. Vi hette Tranz och vi rockade. Lasse var liksom de andra i bandet ett par år äldre än mig men detta orsakade inga större problem, förutom när vi efter en repetition skulle gå in på någon krog och dricka öl. Jag kom bara in 50% av gångerna, men fick till slut låna den andre gitarristens leg, och då brukade det gå bra!

Lasse var, och är fortfarande en grym talang i såväl sitt gitarrspel som i låt och textskriveri. Han var redan då något mer ”wild & crazy” än de andra i bandet, men alltid en superschysst snubbe.

Gårdagens golfrunda gick bra, men jag hamnade i en bunker. Lasse sitter i en helt annan typ av ”bunker”, och avtjänar vad han kallar själv för en ”kaffevolta”. Det innebär att man bara sitter några månader.

Vårt band Tranz upplöstes efter ett par år och jag tappade kontakten med Lasse. Vi sprang på varandra på stan någon gång och jag hörde att han var ”på glid” med droger och annat. Senaste 20 åren hade jag inte sett honom överhuvudet taget, men plötsligt dök han upp i TV-rutan! Det var ett program om hemlösa som gick för ett eller två år sedan, som handlade om att de skulle flytta de husvagnar som de hemlösa bodde i. Lasse log i rutan och sa att han inte brydde sig så mycket, då han skulle in en volta på 2 månader när husvagnarna skulle flyttas bort. Lasse hade varit hemlös från och till de senaste 10 åren, och det enda han alltid hade kvar vad hans akustiska gitarr. Han var sig lik, en hel del tänder fattigare, lite kortare hår, och ett öga mindre på grund av en olycka.

Något senare, för ett år sedan, dök en vänförfrågan upp på facebook från Lasse. Vi snackade lite och han berättade att han hade en del texter och låtar. Jag digitaliserade ett gammalt videoklipp från vårt band som jag lade ut på youtube, från en spelning som ägde rum i Solna, ett par år innan jag kom med mina keyboards och blev en femte medlem i bandet.

Jag mötte upp Lasse i min studio och han visade mig lite texter och låtar. Talangen fanns där fortfarande. Jag lovade Lasse att vi skulle spela in en av hans låtar i min studio, ”for old times sake”.

Ett par veckor senare spelade vi in en fantastisk låt som heter ”Iskall snubbe”. Det var lite problem, för Lasse skulle ju in på sin ”kaffevolta”, men försökte skjuta upp den ett par veckor så att vi skulle hinna spela in. Hursomhelst fick vi det gjort.

Jag visste att Lasse var efterlyst den sista tiden i slutet av förra året, så vi hade inte så mycket kontakt. Lasse är en hederns man, trots att han är ”kriminell” så han ville fixa i ordning en lägenhet som han hade tillgång till månaderna innan han skulle in. Denna gång hade han ett fyrtiotal olovliga körningar och lite annat småkrafts att sitta av. Senaste decenniet har Lasse skött sin försörjning i ”kopparbranschen” likt många hemlösa. Man tar sig in i rivningsbyggen och liknande och snor koppar och säljer.

I början av detta år blev det tyst från Lasse och jag fattade att han ”checkat in”. För ett par månader sedan kom dock ett tjockt brev från Lasse. Närmare bestämt ett femtiotal sidor. Det innehöll ett brev och början på en idé om en ljudbok som Lasse hade börjat på i finkan. Den handlar om fängelsetiden, tiden som hemlös, framtiden och en massa annat. Det var skrivet för hand och det var grymt bra skrivet! Lasse frågade mig om hjälp att ge ut detta och jag kände att det var något jag verkligen ville göra!

Jag skickade lite frimärken per post, samt ett stort antal blanketter från kriminalvården som jag var tvungen att fylla i för att få komma på besök. De skulle syna mig i sömmarna för att bli godkänd för att ens få en besökstid. Det fick de gärna göra, då jag inte har några legala lik i lasten, och ett par veckor senare var jag ”godkänd” för ett två timmar långt besök.

Att boka besöket var ganska krångligt i sig. Jag har hälsat på en del andra polare som suttit inlåsta på grund av klammeri med rättvisan, men det här var extremt krångligt. Tider för att boka besök, godkännande innan, viss tid mellan bokning av besök och själva besöket osv. Men idag var det alltså dags! Klockan 12.00 – 14.00 var jag välkommen till Storboda Anstalt norr om Stockholm!

Jag hade fått en vägbeskrivning av vakten på anstalten. ”Det är en ganska liten skylt vid vägen då vi inte vill att folk sa veta var vi finns”, var en skum förklaring jag fick av någon som gav mig vägbeskrivningen. När jag såg stängslet runt det här området, då  jag passerade en åker, var jag dock ganska säker på att jag kommit rätt.

Sedan dök den lilla skylten upp!

Sedan följde ett antal skyltar, som inte direkt gjorde att man kände sig välkommen. Jag tänkte på gårdagens golfrunda, men den sköna känslan från den började bytas ut mot något annat. Ändå skulle jag bara vara där 2 timmar.

Parkeringen låg nära. Det var positivt tänkte jag. Inga parkeringsbiljetter behövde man köpa heller! Som vanligt försökte jag bejaka det positiva.

Skyltarna avlöste varandra. Ett tryck på en ”porttelefon” och ett samtal med en trevlig vakt om mitt ärende, resulterade i att dörren öppnades. Här är det nog lättare att ta sig in än att ta sig ut tänkte jag för mig själv.

Mer pappersexercis följde, liksom legitimering, instruktioner och en massa annat. Fotografering var naturligtvis inte tillåten, så denna smygbild var allt jag hann med innan jag var tvungen att lämna ifrån mig mobiltelefonen.

Jag hade med mig frimärken till Lasse, men dessa skulle undersökas, så jag fick lämna dem i vakten. Ordning och reda! Jag fick till och med ett kvitto på detta!

Jag fick ett skåp där jag fick låsa in allt jag hade i fickorna. Jag frågade om jag i alla fall fick ta med mig snuset, men det blev nobben på det också. Allt skulle låsas in. Jag la in en dubbel portionssnus och la in dosan i skåpet.

Sedan var det metalldetektorn. Dumt nog hade jag valt en tröja med ett hundratal nitar på så det tjöt och pep som fan varje gång jag gick igenom. De gjorde en grundlig undersökning, och jag trevade oroligt med blicken om någon av plitarna skulle ta upp plasthandskar.

Som tur var blev det ingen ”cavaty search”, så snart var jag inne i ett besöksrum som var klaustrofobiskt litet. Där blev jag inlåst och fick vänta på Lasse. Efter ett par minuter dök han upp.

Två timmar gick fort. Lasse hade skrivit 300 sidor till i boken. Vi talade om låtarna till boken och andra idéer. Vi pratade om motivationen, vad som händer när han snart kommer ut, och om att hålla sig på ”den goda sidan”. Lasse var motiverad. Han är en ”survivor” och brinner för det här projektet. Efter att ha läst en del brinner jag också för detta. Schysst polare som jag är, hann jag klämma in en del snabba tjejhistorier. Det kan vara ensamt därinne, tänkte jag. Det var uppskattat.

Två timmar senare var vi överens om riktlinjerna kring projektet. Utan att vara förmanande hade jag fått fram till Lasse att det var dags att ”klippa sig och skaffa sig ett jobb”, typ, och Lasse verkade, som sedan vi återknöt kontakten, bestämd över vad han ville göra.

Processen när jag skulle gå var krånglig. Tre vakter, manliga denna gång, var tvungen att släppa ut mig ur besöksrummet, där Lasse fick vara kvar. Lasse hade tagit med sig en rulle kex och bjöd på pulverkaffe, men kexen måste slängas. Dessa fick han inte ta med sig tillbaka. Jag förstod rutinen, men tyckte synd om Lasse som köpt en rulle kex att bjuda på, för sin surt förvärvade lön i köket. Nu var de tvungna att slängas, och jag hade inte ätit ett enda kex. Jag gillar inte kex. Lasse var glad i alla fall, det var det viktigaste.

Här säger jag adjö till Storboda anstalt, och trots att det var kul att träffa Lasse, längtar jag inte tillbaka hit.

Bara några kilometer ifrån Storboda har jag en kompis som bor. Han har sin studio hemma och har just mastrat klart en EP med Silicon Seeds som är ett fantastiskt band som jag jobbar med på förlagssidan.

Det blev ett snabbt besök där. Micke Eriksson (DM Mastering) har gjort ett grymt jobb med mastringen och låtarna släpps inom ett par månader.

Det var väl en fängslande historia!

Lev gott!

Rasmus Raz Lindvall