En uppföjare ska väl vara större? Maffigare. Och i superhjältesammanhang alltid ha fler karaktärer. Det infriar ”Kick-Ass 2”, som under skildringen av en superskurks etablerande även visar oss världens första superhjältegrupp. Fast som vi vet betyder större inte alltid bättre, och med en ny regissör bakom ratten lämnar uppföljaren en hel del att önska.
Den maskerade vigilanten Kick-Ass (återigen gestaltad av duktige Aaron Taylor-Johnson) må ha hängt upp sin brottsbekämpande karriär på en galge i garderoben, han fortsätter ändå vara en inspiration för många andra som tagit upp en likadan karriär. Som fortsätter göra vad han vill göra. För vardagen har blivit alldeles för tråkig och Kick-Ass längtar ut på gatorna igen, och den här gången vill han ha sällskap. Det är här gruppen Justice Forever kommer in i bilden. Även om Kick-Ass helst vill jobba med Hit-Girl. Samtidigt är det någon helt annan som desperat söker Kick-Ass sällskap, dock av mycket mer destruktiva orsaker. En ung man med problematisk relation till de flesta. Skit händer och våldet trappas upp. Som sig bör, i en uppföljare.
Jag minns när första filmen kom. Inledningsvis kände jag besvikelse, för Matthew Vaughn hade under förhandssnacket pratat mycket om hur ”Kick-Ass” var en väldigt realistisk skildring av en värld med superhjältar. Hur vår värld skulle te sig om folk började ta efter serietidningarna. Det var det inte, ”Kick-Ass” målar i allra högsta grad upp en serietidningsvärld. Inga superkrafter, kanske, men det överdrivna fanns där, och när jag väl vande mig vid tanken gick det snabbt att börja älska filmen.
”Kick-Ass 2” har det lite lättare, dels för att jag slipper behöva vänja mig och dela för att den hanterar realismen något bättre (åtminstone en stund). Å andra sidan är den rörigare än sin föregångare, saknar fokus, och de delar av historien som lätt hade kunnat göra ”Kick-Ass 2” till den bättre filmen, de hamnar i skymundan. Puttas åt sidan av en filmmakare som inte kan göra bra idéer rättvisa.
Att Vaughn lämnat över tyglarna är vid en första anblick inte helt uppenbart, nye regissören (tillika manusförfattaren) Jeff Wadlow behåller estetiken, ser till att tvåan känns som en naturlig uppföljare. För all del, det är roligare om en tillkommande regissör sätter sitt eget märke på en franchise, men Wadlow förstör åtminstone inget. För ”Kick-Ass 2” är inte dålig. Bara rörig. Eller, ja, ofokuserad.
Det är den där känslan av att Wadlow försöker trycka in för mycket från serietidningen. Inte riktigt kan bestämma sig. Att tolkningen inte skett helt naturligt. Det bästa, som Hit-Girls försök att såväl hantera händelserna från förra filmen som att passa in i skolan, kastas liksom bort när de inte integreras på ett naturligt sätt i resten av flödet. Detsamma gäller skurkens utveckling, och scenerna som samlar supergruppen. Det är bra grejer, bra idéer, alltihopa (eller det mesta), men det är för mycket grejer, och Wadlow hade behövt förfina det. Skära bort en del. Pussla om lite.
Hit-Girls historia tillhör som sagt var filmens starkaste sidor, inte bara för att den känns mest personligt och gör mycket för karaktärens utveckling, utan också tack vare Chloë Grace Moretzs insats. Som hon fortsätter att imponera i såväl skådespeleri som våldsamheter (och filmen saknar då rakt inte möjligheter till våld).
Även i övrigt är skådespeleriet det område där ”Kick-Ass 2” uppvisar minst svagheter. Från Christopher Mintz-Plasses härliga överspel till en enastående underhållande insats av Jim Carrey (som inte varit såhär bra på väldigt länge, något av en parallell till Nicolas Cage i ”Kick-Ass” nummer ett), via bland annat John Leguizamo i en liten men skön roll som skurken The Motherfuckers version av Alfred (mer eller mindre).
Så det finns saker att gilla, absolut, gott om sådant. Bra skådespeleri och underhållande våld och delar av historien. Det gör ”Kick-Ass 2” till en sevärd film, alltid något, men det är helt enkelt lite för dåligt berättat för att få benämnas som en riktigt bra film.