Lagom till den 4:e Juli kommer nu nästa försenade storfilm denna sommaren och även detta är en film som dragit över sin budget rejält. Det är patriotisk rulle där flaggorna vajar i vinden och orkestern spelar amerikanska nationalsången. En tid när budskap om frihet och en dröm om en förenad nation basuneras ut till massorna.
The Lone Ranger är producerad av Disney precis som Pirates of the Carribean trilogin var. Den här filmen är en Pirates of the Carribean med den skillnad att den utspelar sig i öknen. På samma sätt har Johnny Depp fastnat i sin rolltolkning av den översminkade sjökaptenen och han gör ju heller inget sken av att vilja distansera sig från denna image när han nu drar på sig ungefär samma trasor, sätter en död kråka på huvudet och blåser nytt liv i Ace Frehleys scensminkning.
Den som bär störst skuld till att Depp sitter fast är förmodligen Gore Verbinski och eftersom han är regissör även här så kommer det väl inte som någon överraskning precis och visst hade det varit enkelt att hålla sig till det spåret. Det hade varit enkelt att säga att The Lone Ranger bara är ett sätt att mjölka bonuspengar ur en framgångsrik franchise. Det hade varit enkelt för mig att säga att The Lone Ranger bara är en Pirates of the Carribean i öknen men jag vägrar att tro att det är så enkelt.
Det finns som sagt många likheter med Carribean-filmern, men ”The lone ranger” är allvarligare och mörkare. Skicklige Johnny Depp är mer dämpad som Tonto än som kapten Jack Sparrow, men har komiska stunder. Armie Hammer spelar den präktige titelfiguren som i det längsta vill tro att makthavare är goda. Filmens bild av storkapitalet och den amerikanska armén gör den nästan samhällskritisk. Djur ger surrealistisk humor. Hästen Silver har en flummig kul biroll, och här finns en absurd scen med vilda ökenkaniner. Gillade man Pirates trilogin kommer man definitivt tycka om den här filmen.
Christian Ternstedt
christian@mensworld.se