Historien är numera legendarisk. Den har officiellt fått ge ansikte till girighet, orättvisa och börsdirektörers mångmiljonbonusar. Det resulterade även i att den gamla kommunisten men fantastiska författaren Jan Guillou skrev boken ”Tjuvarnas marknad”. Det är historien om Sveriges äldsta börsbolag som på nästan över en natt fick sin aktie att skjuta i skyarna. Det blev en skandal med rättegångar, fängelsedomar och pinsamheter. Vad nästan ingen vet är att jag var mitt i denna soppa. Detta är min historia.
Jag var nog bara nitton eller tjugo år när jag började som ”assistent” till Jan R. Carendi. Ställföreträdande koncernchef för Försäkringsbolaget Skandia med sin affärsstrategi, och han blev min största mentor och fick bolaget att öka sin omsättning med 70 % med nästan inga medel alls. Han var en pionjär inom sitt tänkande om mutual funds (paketerade aktier), vilket han lanserade i över 25 länder. Han vann priser och hyllades världen över.
Samtidigt pågick en kamp mellan honom och VD-n Lars-Eric Peterson. Det funkade inte så bra att ha två tuppar i hönsgården. Det blev ett redigt kackel. Sen hade vi i koncernledningen ekonomichefen Ulf Spång och personalchefen Ola Ramstedt. Alla dessa sistnämnda fick gratis lägenheter på Strandvägen eftersom Skandia då var Stockholms största fastighetsägare. Men de fick dem även renoverade för miljoner inklusive gratis möbler. Men sen kom de på att man kunde skaffa ett bonussystem som var baserat på aktieutvecklingen. (bortsett från de vanliga bonusarna).
Ingen hade nog förväntat sig vilken aktieraket det skulle bli. Men Jan R. Carendi satta av den som en nyårsraktforskare. Men eftersom detta bonussystem inte hade något tak och ingen hade kunnat föreställa sig denna aktieutvecklign så blev resultat att några få personer fick dela på runt en miljard kronor. Sen åkte Ola Ramqvist in på 1,5 år i fängelse, resten klarade sig undan. Ulf Spång som blev min senaste Chef innan jag slutade, sprang jag in i södra Frankrike när jag bodde där och han såg väldigt mycket äldre ut.
Jag känner alla dessa herrar personligen. Jag har flygit privatjet med dem flera gånger runt halva världen och ansvarat för deras tekniska presentationer på analytikerträffar, kvartalsredovisningar osv. Min dyraste middag någonsin var med dem i New York (tror det kostade runt 5000 spänn per huvud), så det var en fantastisk men smått absurd resa. Dock var det ingen av oss fotfolk som förstod riktigt om det här med bonusarna. Men det var inga problem att surfa runt i limousin. Jag slutade på företaget precis innan bomben och allt briserade.
Men girighet måste även sättas i perspektiv. Problematiken är att om ett svenskt företag ska slå internationellt så måste man kunna attrahera de bästa profilerna och kan man inte ge dem betalt så går de helt enkelt någon annanstans. Och det förlorar vi på.
En fråga jag verkligen undrar över är varför vi tycker att näringslivstoppar inte får tjäna dessa summor när det är helt ok att Zlatan gör det genom att sparka på en rund boll hela dagarna? Har ni ens en aning om hur mycket Peter Forsberg har tjänat på att lira hockey? Mer än det flesta börsbossar faktiskt. Men det är ok?¨
Om Sverige ska bli internationellt konkurrenskraftigt tror jag att någonstans det måste bli accepterat att man får tjäna pengar. Men det är ingen lätt fråga när inkomstskillnaderna är så gigantiska, skatterna så höga och jantelagen så ingrodd. Allt i livet handlar om balans. Jang möter Jin och kramas i soffan. Frågan är bara vart man ska dra gränsen?
Kramiz – Gino Lundqvist —