Ja, och nu skall jag skriva något jag aldrig trodde att jag skulle skriva i hela mitt liv – TV4 är fan Sveriges bästa kanal. Fyran och dess personal – och produktionsteamen förstås – vilka program de spottar ur sig. Sitter och skriver detta i väntan på att kasta mig över säsongsfinalen av ”Better Call Saul” på Netflix – den svenska tablån är tristare i kväll än något bårhus jag varit på. Förmodligen lika livat. Tystnaden efter gårdagens Kaplanhysteri…och nu fick jag veta att Carl-Philip & Sophia fått barn. Det innebär att vi kommer att få se Johan T Lindwall prata om kungligheter ungefär som Hans Scheike pratar om aga & ris. Lika passionerat. Kul för Carl-Philip & Sophia.
Nej men vidare nu. Lyckliga Gatan igår och veckan dessförinnan – det är bara att ta av sig hatten. Igen. Framgångsreceptet tror jag främst beror på att man blandar genrer & ålder. Unga begåvade hip hop-artister med ”äldre” svenska artister som sitter på låtskatter av olika slag. Mixen blir dynamisk och man har fan gåshud redan på morgonen när man vaknar innan sändning. Det är unikt. Den svenska rockens framtid är ju hip hop, det är bara att suga i sig för en gammal rockgubbe som mig. Den kraft jag kände i rockmusiken som 20-åring finner jag bara i dagens rap-texter och dess beats. Där finns det power.
Nitroglycerin består av två i sig rätt ”ordnade” ingredienser. Blandar man dem blir det explosivt. Som i Lyckliga Gatan. Lägger man sedan till klippning, ja produktion och allt det där – wow liksom
Ett annat kvalitativt flaggskepp för TV4 är förstås Så Mycket Bättre. Det väl ungefär samma recept som ovan fast med betydligt fler ingredienser i den slutliga rätten. Jag personligen har aldrig haft någon anledning egentligen att klaga på mixen av artister någon säsong. Jag tycker själv inte att det känns absolut nödvändigt att ha med ”superstjärnor” som Ulf Lundell eller Thåström även om det säkert hade varit fullständigt bedårande – och fjädrar i hatten för produktionen i hatten så tunga att hatten kanske hamnar snett?
Ovan nämnda program är så lättsedda och ljuvliga att de slinker ner som en paraplydrink på en sandstrand i Thailand. Men icke att förty, det ligger oerhört mycket hårt arbete bakom. Så de bakom det arbetet förtjänar enormt mycket cred vilket jag hoppas de får vid kommande TV-prisgalor och slikt. Det hela handlar om något mycket mer än feelgood-tv. Jag skulle vilja kalla de dogood-tv. För det tar fram den magi som uppstår i mötet mellan människor, oavsett vad de har för ålder, hudfärg, musiksmak. Musiken är mänsklighetens hjärta och det pumpar runt blodet på exakt samma sätt oavsett om omslagspapperet är brunt, svart, vitt eller gult.
Och när vi ändå är inne på dogood-tv fast i en annan kanal, SVT, med ett allvarligare ämne vill jag förstås nämna Alexandra Pascalidou – ett sprakande tomtebloss i den felande V75-radens kompakta mörker. Styrkan i Vi Kallar Dem Tiggare är att det klarar av vad många program inte gör – förändra. Det har förändrat åtminstone mig så till vida att jag nu ser vädjarna med sina slitna 7-eleven muggar. Förut gick jag förbi, svor inom mig åt dem. De stör inte mig, jag stör mig själv med mina gamla dammiga fördomar & andra mindre positiva egenskaper. När det gäller EU-migranterna var jag blind men Alex & produktionsteamet hjälpte mig att se. Tack för det.
