En film baserad på verkliga händelser om exorcism, telepati och antikrist låter lockande. ”Saw”-regissören James Wan bör vara på hemmaplan men kan inte bestämma sig i vilken riktning han vill gå med ”The Conjuring”. Summan blir en bottenlös, skev och smått tondöv näradödenupplevelse.
Det är tidigt 70-tal och den idylliska familjen Perron flyttar in i ett hus på Rhode Island som skulle vara Arga snickarens värsta mardröm. I samma veva börjar oförklarliga blåmärken dyka upp hos de inneboende och närvaro av demoniska andar uppenbarar sig. Paret Ed (Patrick Wilson) och Lorraine (Vera Farmiga) Warren specialiserar sig på paranormal aktivitet och får rycka in till undsättning. De besitter gåvan – eller snarare förbannelsen – att få varsel och känna av mörka energier, och påbörjar prompt en utredning.
Skymtar av Hitchcocks arv finns i den statiska och voyeuristiska kameran som slingrar sig fram och inspiration har hämtats från både ”Fåglarna” och ”Psycho”. Det är cinematografiskt förtjusande med en kontrastrik ljussättning och ett retrofilter som håller sig borta från Instagram-varningar.
Efter att några kvartar tickat förbi går saker överstyr och en jobbig beläggning infinner sig som är svår att tvätta bort. ”The Conjuring” börjar nu likna ett avsnitt av ”Cold Case” där ”snutarna” göder publiken med de korrekta termerna i sammanhanget och föreläser om fallet. De flesta av grodorna går alltså att skylla på manusförfattarna, bröderna Hayes. De har som skrivit ihop en fjantigt amatörmässig dialog som känns både påskyndad och improviserad och tappar fästet när de vill få in en biografi över Warrens långa erfarenhet i spökbranschen. Dels blandas element från melodramer in. Dessutom får man Ed och Lorraine att framstå som några kristna missionärer vars baktanke är att sprida sin religion. Ett kritiskt öga och en tredje testläsning skulle ha varit till stor hjälp här.
Du kommer garanterat att bli skräckslagen. Man anar oråd efter en del irrationella beslut men inte ens den mest tränade och inbitne skräckentusiasten kan undgå kalla kårar och det hjärtstilleståndet som scenerna orsakar. Vad gäller tajmingen är den på plats med knarrande dörrar, viskande ljud och popupp-effekter. Lili Taylor gör en strålande insats som offer i den hemsökta kåken. Synd att det blir lite av en humoristisk soppa på grund av ett bedrövligt manus.