#Sitges 2012 – ”Kill List”-regissören Ben Wheatley följer upp sin våldsamma indierysare med en aningen bredare men desto mer bisarr svart komedi, om ett brittiskt medelklasspar vars husvagnssemester får duon i ”Natural Born Killers” att likna ett omslagspar till Sköna Hem.
Tina (Alice Lowe) bor med sin senila mamma och skuldkänslorna efter att oavsiktligt haft ihjäl deras hund. Hon ger sig iväg på en välförtjänt semester med mystrygga pojkvännen Chris (Steve Oram) men får snart en inblick i hans våldsamma sätt att göra sig av med diverse patrask som kommer i hans väg. Tina anammar snart Chris mörkare sidor, men vad kommer allt detta dödande ha för inverkan på förhållandet?
Det finns en klar tjusning i att förvandla vanliga människor till mördare. När Chris tidigt i filmen kör över en oförskämd turist som skräpar ner, vandrar tankarna direkt till Kathleen Turners knäppa förortsmamma i John Waters lite underskattade satir ”Serial Mom”. Här är det inte fråga om någon vassare humor av den sorten utan mer en svajig roadmovie med en twist – ”Vi hade i alla fall tur med vädret” möter ”Bonnie & Clyde” om du vill.
Tina och Chris är varken några modellsnygga uppenbarelser eller groteska stereotyper utan helt vanliga medelklassbritter – vilket gör deras resa in i galenskapen både obehaglig och fascinerande. Liksom i ”Kill List” utforskar Wheatley den mänskliga ondskan men här snarare hur den uppenbarar sig i form av svartsjuka, ångest, förtryckta känslor och – passionerad kärlek! Humorn är nattsvart, sjuk och skruvad. Själva våldsscenerna är nedtonade (även om resultaten gärna detaljeras i efterhand) och fokuset ligger snarare på reaktioner och huvudkaraktärernas relation och utveckling.
Det är en eggande och ofta smart film som lyckas kombinera sin råa brutalitet med både samhällsrelaterade ämnen som antifeminism och bisarra infall. Som när Tina köper en jättepenna på ett museum för att skriva ett utlämnande brev. Tyvärr är många av uppläggen – som offrena och mordens tillvägagångssätt – ofta förutsägbara och introduceras ganska klumpigt. Det är en ganska ojämn blandning av komiskt våld och vad som troligen är tänkt att vara eftertänksamt drama. Det fungerar inte riktigt hela vägen och känns en aning splittrat.
Men ”Sightseers” är sannerligen en originell och underhållande film, och Wheatley bevisar återigen att han har vad som krävs för att bli en bespottad genres mest intressanta filmskapare. Och för de som haft morbida mordfantasier om frustrerande semestertyper så är den ett måste.