Recension
Okänd för den generella mainstreammassan, helig ikon för den initierade. I veckan hade denna legend en utsåld spelning på Annexet. Det började katastrofalt. När publiken anlände höll roddarna som bäst på att lasta ut utrustningen ur lastbilen! Någon olycka på vägen hade försenat dem så spelningen började två timmar försenad till de glädje för de lokala serveringsställena.
Sen drog det igång. Riktigt dåligt. Kanske var bandet lite skakiga av förseningen men efter några inledande mediokra låtar kom de igång. Med kraft, bravur och bombastiska musikaliska utsvävningar. Detta är väl så långt ifrån tuggummipop man kan komma. Detta är näst intill andlig musik, något som man måste ta in, komplementera över för att sedan låta själen ta emot. Otroligt vacker sådan. Älskar denna slags musik, som man måste lyssna in sig på för att sedan vara där för att stanna länge, länge, länge.
Steven Wilson är mer känd från bandet Porcupine Tree. Men han har även varit med och producerat något av de bästa som det svenska dödsmetallbandete Opeth gjort, vilket kändes igen i vissa låtar. Han har även jobbat med Jethro Tull och han har även tvärflöjt med i vissa låtar om dock inte just ikväll precis som är Jethro Tull’s signum. En genialisk artist om man ger musiken en chans och lite tid. Sen upptäcker man plötsligt att man är helt medryckt.
Det blev även både en och två hyllningar till David Bowie. En egen låt av Wilson som även den hette Lazarus (precis som Bowies). Samt en Bowie cover. En fin gest från en musikervän till en annan. Det kändes äkta utan att försöka rida på någon annan och var bara en parantes under kvällen som blev extremt sen. Vid midnatt tog konserten slut med stående ovationer. Väl värt för den som vill lyssna på lite ny musik! Kolla in denna supercoola video (ballad).