Tycker det är fascinerande med folk som vägrar hälsa på sina medmänniskor. Man vet att personen i fråga känner igen en, men en hälsning är jääävligt svår att få ur sig.
Minns under min studietid, då var det alltid någon eller några på varje kurs som var sådana. När man mötte dem utanför skolan så såg de alltid jävligt förnäma ut. Att hälsa på en studiekamrat kom inte på fråga. Jag tycker att det hör till vanligt hyfs att man säger ”hej” när man möter någon som man känner igen.
Man ser ju skitlöjlig ut själv när man söker ögonkontakt och sedan säger ”hej” rakt ut i luften, eller nickar med huvudet men inte får någon respons. Personen i fråga ser också att man hälsar, men man får ingen hälsning tillbaks.
Folk som går bakom en måste ju tycka att man är dum i huvudet när man pratar för sig själv.
Detta händer väldigt frekvent även i dag. Man ser en person som man känner igen, man förbereder sig för att hälsa, sedan gör man det, men motparten är helt tyst.
Jag har svårt att tro att så väldigt många har svårt för att känna igen ansikten.
Det måste vara jag som är problemet. Folk måste helt enkelt avsky mig.
kanske ett storstadsproblem? När jag besöker Stockholm frapperas jag av att ingen möter min blick! När jag sedan kommer till Arlanda är det inga problem. Dina bekanta kanske inte vågar titta på dem de möter. Du verkar inte höra till den sorten. Om vi möts kommer du att se att jag ser dig i ögonen! stanna gärna och säg hej, så får vi en pratstund!
Det kan nog stämma, det du säger. Ett storstadsfenomen. Ett mycket underligt beteende är det i alla fall. Lovar att hojta till om jag ser dig någon dag!