Det kollektivt fullständigt lysande samarbetet på alla plan gör denna film till ett fortfarande fungerande mästerverk. ”The Breakfast Club” utstrålar sådan smittande glädje och värme att det bara inte går att komma undan. Den bär dessutom med sig ett fantastiskt bra och stärkande budskap, vilket gör den till en av de bästa ungdomsfilmerna någonsin.
Det handlar om fem ungdomar ur olika sociala klasser som träffas under en lördag på en kvarsittning i skolan. De tvingas lära känna varandra och på kuppen sig själva, vilket inte på alla håll är en trevlig ny bekantskap.
”The Breakfast Club” har några år på nacken, närmare bestämt 28. Och även om jag själv inte längre trovärdigt kan titulera mig tjej och idag är betydligt äldre än personerna i filmen, så tycker jag faktiskt inte den har åldrats alls. Visst, modet och musiken är annorlunda, men karaktärerna känns fortsatt väldigt äkta och relationerna dem emellan likaså.
Manuset är fantastiskt och de på ytan stereotypa ungdomarna beskrivs klockrent. Vi har prinsessan, sportfånen, busen, plugghästen och knäppgöken och samtliga är verkligen skildrade med så nyanserade penseldrag att man känner med dem alla. Men ännu viktigare -man känner igen dem alla. Regissören John Hughes lyckas locka fram det bästa ur hela det unga sällskapet (Judd Nelson, Emilio Estevez, Molly Ringwald med flera) och de agerar alla fullständigt naturligt i förhållande till varandra och till historien de berättar. Musiken är också den helt underbar och inledningen med Simple Minds ”Don’t you forget about me” ger tonårstiden, närhelst den drabbar alternativt blomstrar, ett välbehövligt uppmuntrande ledmotiv.
Det är extremt modigt att göra ett slags kammarspel om ungdomar, med ungdomar och till stor del för ungdomar. Men när det görs så här bra, fungerar det tveklöst väl.
Förvisso är det stundvis ganska snällt, rätt publikfriande och ibland nästan provocerande gulligt, fast samtidigt säger filmen otroligt mycket om den verklighet som är ungdomars. Det talas på ett tidlöst sätt om prestationer, ansvar och egenvärde medan auktoriteter ifrågasätts och roller utmanas och framförallt tar den hela vägen deras sida. Så filmen är, axelvaddarna till trots, utan tvekan lika aktuell och viktig än idag.
Visst finns några hack i historien och helt logiskt kanske det inte är hela vägen, men manuset är oavsett (som redan sagts) fullständigt briljant och replikerna träffsäkra. Tempot är dessutom genom hela högt och ytterst intensivt.
Att Ally Sheedys gothinspirerade basketcase (knäppgöken)-karaktär mot slutet görs prinsess-fin för att till synes duga är visserligen en skönhetsfläck som stör mig en aning varje gång och tyvärr är det också den som står i vägen för en femma i betyget. Men i övrigt kan jag ändå bortse ifrån den brobyggande missen, då det finns så mycket annat upplyftande. För lyfter mig, det gör denna sannerligen.
Jag har sett ”The Breakfast Club” många gånger och kommer se den tills jag dör. Och jag vet faktiskt inte just nu om det finns någon annan film, som jag med samma säkerhet kommer se om och antagligen, ifall Gud är god, om igen efter det.