Vi satt i hans soffa. Jag hade lagat mat med hörlurar i öronen och med munnen hysteriskt mimande till Coldplay. Jag gjorde en räkpasta med vitlöksbröd. Han satt nöjd och tittade på CS-matcher på sin bioduk medan jag for som en svala runt, runt i köket med en slev i ena handen och ett glas vin i andra. När bröden blivit guldbruna och såsen kokat sig lite tjockare så slår jag av spisen, dukar till oss och han sitter med sina gröna, intensiva ögon i soffan alldeles lycklig.
Tidigare hade vi kramats på en perrong här i Sollentuna väldigt länge medan han borrat in sitt ansikte i min nacke och mina händer fått klappa honom över hans rygg. Han ville inte sluta kramas, så vi stod där säkert i typ fem-tio minuter. Vi kunde nog stått där dubbelt så lång tid om det inte hade varit för våra kurriga magar. Så när vi släpper varandra och låter våra händer få kramas istället, så säger han en sak jag inte ens tänkt på.
”Tänk att du valde mig. Tänk att du valde en norrlänning här i Sollentuna på 36 år.”
– Meh.. heh.. du var ju 35 då.
”Jo, men ändå.. du var den mest populära tjejen på hela Badoo och du valde mig. Du kunde fått vem du ville och du valde mig.”
Jag hade helt glömt bort det där med Badoo och Tinder. Jag vet att jag hade konton på sidorna, men jag var bara aktiv på bakfulla, ensamma söndagar. Jag var aldrig tjejen som orkade vara inne på internetdejtingsidor. Jag sa det ganska ofta till min mamma när jag var singel;
”jag tror fan inte att jag kommer träffa the love of my life över internet. Jag är lite för old fashioned för det. Jag vill liksom ses IRL, typ råka bumpa in i varandra och bah känna ett pirr. Jag vill inte träffa någon ifrån nätet.”
Det värsta var ju att så många av dessa killar redan visste vem jag var, var bekanta till mig eller hade sett mig någon gång. Det var alltid mail som typ ”TJA! SHIT VAD JAG KÄNNER IGEN DIG OMG KALLAS INTE DU TYP STJÄRNAN??” alltid. Det gjorde mig så jävla avtänd på tanken att ens träffa dem på riktigt. Jag orkade inte att man hade en mening om mig innan man ens lärt känna mig. Många av dem var dessutom alldeles för på. Det var mail mail mail mail mail hela tiden. Jag behövde liksom space. Jag var aldrig där för att hitta min livskärlek. Jag var där för att kanske lära känna någon som kanske kunde få hångla med mig. Dessvärre var det bara en enda kille ifrån nätet som fick träffa mig; en polis. Han stoppade in sin tunga i min mun och ljög om sin längd. Han fick åka hem 06 på morgonen. Snöra på sig sina vita Fred Perry och gå. Hejsvej.
Jag hade nog bara Tinder och Badoo för sällskapets skull. Jag var himla ensam ibland och ville kanske veta att jag, om jag bara ville, skulle kunna få sällskap. Ibland skrev jag fler än tre gånger till en kille, men det var sällan.
Så när jag fick höra av en nära killkompis att jag var högst upp på den där listan över mest populära på Badoo, så blev jag så jävla förvånad. Typ ”WTF? Jag skriver ju typ aldrig med någon där??”. Min telefon plingade konstant och de veckor jag visste att Martin hade dejtat en tjej, så såg jag till att glömma ljudet på så att han blev svartsjuk. Det var alltid lika kul.
Men det var min internetkarriär som singel. Jag dejtade en kille en gång och sedan inga fler. Jag ville faktiskt inte dejta fler.
Och jag berättar detta medan vi går mot hans port, mot Martins port, som bredvid går himla lycklig och tacksam med min hand i sin. Och när jag lagat maten, dukat och sätter mig bredvid honom, så säger han något som får tiden att stanna i hela rummet.
– Tänk.. en dag kommer jag att få kalla dig min fru.. vad lycklig jag kommer att vara då.
Allt stannade.