Jag var tjugosju. Det var vår ute och jag flyttade mina oviktiga saker till mitt ex, mina viktiga till min mamma. Jag stod med en enorm lättnad i hjärtat efter en stormig vår och kände att jag äntligen kunde lägga den bakom mig, kunde börja om igen. Jag minns mig sitta i bilen och känna hur jag lämnade allt bakom mig, bara glömde. Vi lyssnade på Hammerfall, sjöng tillsammans och vi svor att jag inte skulle gå tillbaka till det där, att allt skulle ordna sig nu.
Jag fortsatte jobba och plugga – dock utan den där psykiska pressen som nästan fick mig att tappa allt totalt. Många har ifrågasatt när fasiken jag egentligen ska gå in i väggen, men jag gillar ett högt tempo. Jag vill inte leva livet på något annat vis. Dock var det en helt annan sak att pressa sig själv medan man var ledsen. Jag åt Imovane och Betablockerare ganska ofta. Kanske oftare eftersom jag söp en hel del med. Och vägrade äta.
Jag minns att jag satt kattvakt hos mitt ex när hans likes kom upp på min instagram igen. Det var som att han viftade med den största flaggan att han hade blivit singel. Vi hade ju varit på varandra i omgångar, då och då, i tre års tid. Vi hade dock nästan aldrig varit singlar samtidigt. Inte helt och hållet. Jag dejtade redan en kille när vi sågs hösten 2014 och jag valde att ge just den killen en chans. Även om jag var tryggare i den famn jag bara träffat några gånger och aldrig blottat mig för, så tog samvetet över och jag fick välja en stig ganska snabbt. Jag valde fel och levde inte särskilt bra. I efterhand önskar jag att vi aldrig hade utvecklat något ifrån kompisstadiet han och jag, den som jag valde istället. Jag tror att vi gjorde varandra väldigt illa. Jag tror att min ärlighet var för hård och att hans lögner var för många. Det var och är fortfarande väldigt svårt för mig att kunna lita på en kille. Det blev svårare efter honom, han vars stig var fel för mig.
Hans likes lös i orange på min skärm och jag fnissade till. Jag gick in och markerade ganska tydligt att jag var singel genom att kommentera hans bilder (något jag aldrig hade gjort förr) och vi sågs fem dagar senare på Medborgarplatsen. Han sken upp som en sol framför mig och vi kysstes på en hemmafest till techno. Han smakade lakritsshots och hans armar lyfte upp mig som en liten vante. Att kyssa honom där och då var precis som för tre år sedan. Exakt lika bra som vi sa då om och om igen.
Vi började träna lite ihop. Jag har alltid haft lite fördomar mot människor som klassar sig själva ”träningsmänniskor”. Jag har tyckt att träning varit fånigt, har avskytt stereotypen som berättar i detalj om hur den tränat på instagram, hatat ännu mer på par som tränar ihop. Det här är inte ett skämt. Jag har aldrig velat vara en ”träningsmänniska”. Jag har alltid velat vara en smart, ödmjuk och rolig tjej. Jag har sett på de som tränat som utseendefixerade idioter. Ja, en ganska korkad grupp faktiskt.
– Men vadå, tränade inte du?
Jo, men jag tränade cardio och gick hem. Jag åt inte konstiga saker, gjorde inte övningar och tänkte på tekniker. Det intresserade liksom inte mig. Jag var mer intresserad av skrivtekniker, kommunikations modeller och sociala medier. Jag brydde mig föga om hur fan man gjorde knäböj och marklyft.
Och så blev vi tillsammans. Efter väldigt mycket konstiga fyllor, efter många bakis-söndagar, efter flera visiter till olika parker och efter mycket drama ifrån min sida (för jag var svår och jobbig på fyllan som vanligt), så blev vi tillsammans. Det känns helt sjukt att det blev så, men det ja.. det blev det. Vi blev ihop och jag fattade att jag skulle behöva släppa min syn på träningsmänniskor (no shit) efter att ha blivit ihop med en kille som var, till början, bara träning. Det var det enda han pratade om. Vad man skulle äta (kvarg helst hela tiden), hur man skulle träna (tänk på sträcken, Eve) och vad han ville bli bättre på inom träning.
Han var bara träning. Jag fattade mig inte riktigt på det för.. det var inte samma person jag hade spenderat timmar, timmar och massa timmar med på båtarna. Han jag hade pratat med verkade vara en djup, känslofylld person som var extremt nördig (som jag) och med ganska bra värderingar ändå. Vi älskade liksom att prata med varandra för vi hade en så skön stämning när vi väl gjorde det. Men nu pratade han liksom mer om cirkelpass än om livet. Det blev lite mycket ibland för min hjärna som vill pilla isär alla ämnen som finns och analysera dem i dess små, små smulor och delar. Jag älskar verkligen att prata om djupare saker. Att prata om samhället, om människor, beteenden, om nyheter, om händelser. Jag älskar att fördjupa mig i saker och ting.
Men samtidigt förstod jag ju att det var mitt inrotade tänk om gymmänniskor som också gjorde att jag blev less. Jag behövde ju ändra min attityd kring gymmet och träning. Jag behövde förstå att man inte behövde vara tappad i golvet för att gilla träning.
Jag hatade att träna med honom i början. Jag var så svag och kunde ingenting. Mina armar och ben skakade i vilken övning jag än gjorde och jag hatade att visa mig svag för en kille. Det var skitjobbigt. Jag ville vara den där starka karaktären jag brukar vara på Facebook, men nä.. där låg jag med en stång framför nyllet och mina små, sköra armar skakade likt en otymplig tvättmaskin. Jag skämdes så många gånger. Tjejerna han hade varit ihop med innan mig var ju så pass hurtiga att en av dem gick på morgonpromenader innan frukost. Själv visste jag inte hur man stavade frukost. Särskilt inte kvarg som han envisades med att äta hela tiden – vilket jag tyckte var rätt äckligt. Jag höll mig till knäckebröd och te. Det gör jag fortfarande.
Det blev oftare och oftare på gymmet med honom. Festkvällarna fick ett snabbt slut och jag minns att kroppen började gilla mat mer och mer. Han fick berätta för mig ganska ofta att jag skulle äta mycket, äta ofta, äta bra. Inte banta, inte dricka Cola tills magen gav upp. Han fick bort mina hjärnspöken om min vikt och gymmet blev enklare med mer energi i kroppen. Med tiden blev vikterna större eller fler och min pojkvän blev alltmer imponerad av mig, dag för dag. Han hade aldrig sett en så snabb utveckling förr och det är ju skitkul att höra ifrån någon som ändå jobbar på gym. Själv vet jag inte om jag ser så mycket skillnad. Jag märker den däremot i kroppen. Att det blir enklare att både rehabilitera sina skador, men också enklare att få energi att gå till gymmet, att göra sitt bästa där.
Det har varit svårt att fimpa sina vänners krogrundor och fester, men jag har gjort det både för min och vår skull, inte bara hans skull. Han är förvisso ingen festmänniska och jag önskade mig en kille som inte var det. Därmed fick jag äta upp min önskan och leva den. Jag har festat kanske tre gånger på ett halvår. Det är extremt lite för att vara jag som tidigare festade varje fredag och lördag.
Många undrar om det är svårt att ändra livsstil och jag kan inte svara ja eller nej på den frågan. Det är lätt när man är förälskad. Det är lätt att umgås med någon man både tycker är jordens vackraste och roligaste. Det är lätt att säga nej till fest när man kan få en extra dag ihop med sin livskamrat utan baksmälla istället. Men det är svårt att säga nej för att man får dåligt samvete. Det är svårt för att man saknar att vara lite ansvarslös ibland. Det är svårt för att man snabbt glömmer hur illa man gör kroppen med alkohol. Man förknippar fortfarande mycket som är roligt med just alkohol och det är en bild som är svår att släppa.
Men jag ville så jävla gärna vara en bra flickvän. Jag ville verkligen ha ett seriöst förhållande om jag nu skulle gå in i ett och jag känner att jag bevisar dagligen för min kille att jag menar allvar med oss. Jag stod uppe sent inatt och målade hans vardagsrum, jag pressar tills jag skriker på gymmet varje gång vi går dit och jag lagar mat till oss på helgerna, myser till melodifestival och säger ganska ofta vad jag känner. Även om jag kanske inte litar på någon i världen till hundra procent, så kan jag tro att han kanske kan komma att bli den första jag kan göra det med. Någon dag.
Och jag har inte gjort en stor grej av att jag har bytt livsstil. Tvärtom. Jag har inte nämnt det så mycket. Jag vill inte att han ska känna någon skuld över att ha förändrat mig, tvärtom. Han ska vara stolt över att han har haft ett så bra inflytande på mig, att jag ser honom lite som en förebild och inte bara min kille. Att jag gillar att härma honom och lära mig saker han kan. Att han är min bästa vän och den jag har absolut roligast med i livet.
Men idag ser jag inte på träningsmänniskor som dumma i huvudet. Delvis för att de inte är det. Delvis för att jag är en av dem, haha! 🙂
