Jag kommer upp till hans jobb. Han ser så lysande glad ut. Jag förstår inte riktigt varför, men han visar mig sin arbetsplats, lunchrum och alla korridorer med datorer, människor och headset. Vi kysser varandra i hissen på vägen ner och han är så lycklig på något vis. ”Onödigt lycklig” kanske. Han vill hålla min hand hårt, borra sina gröna ögon i sidan på mina bruna och han ler med hela ansiktet på något vis.
Så säger han det.
”Du är den första flickvännen som hälsar på mig på mitt jobb.”
– Skämtaru eller!?
”Nej. Ingen har gjort det förut.”
Vi tränar på hans gym. Han pressar mig och jag är kanske en aning slapp ibland, men på bra humör. Jag kastar mig om hans hals då och då, kysser honom och passet slutar med ett immat handavtryck på en glasruta. Vi skrattar båda två och någonstans är allt så lekfullt enkelt. Vi tar med macka hem ifrån Subway, dricker vin och tittar på serier tills han nästan somnar med sitt ansikte bredvid mitt.
Jag pussar hans panna godnatt och han tittar på mig med de där gröna ögonen igen.
”Du är den bästa flickvännen jag någonsin haft.”
Jag blir alltid helt stum när han säger fina saker till mig. Och det enda jag kommer på i samma stund är att klockan slagit över tolv på natten.
– Grattis på tre-månaders-dagen. Jag älskar dig jättemycket.
Och det är första gången jag säger det utan osäkerhet i tonen, utan att titta bort.