Hotande systemkollaps, samhällets krackelering, domedag – i massinvandringens spår. Snart, eller i alla fall inom en inte alltför avlägsen framtid är Blattanien ett faktum. I alla fall enligt de tyckonomer och ägghuvuden med främlingsfientlig åsiktsdiarré som härjar på sociala medier.
Det Nya Sverige, Blattanien – med No Go-zoner, sharia-lagar, uppbrutna parkettgolv för att där odla potatis i stället, halalslakt av får och getter på balkongerna i Ortens täta vegetation av parabolantenner, moskéer i vart och varenda hörn.
Grupperingar av ungdomar som drar fram likt flockar av herrelösa hundar och taharrushar var och varenda flicka eller kvinna som dristar sig ut på gator och torg. Bögar som kastas från höghustak. Det finns ingen måtta på de vidrigheter som oundvikligen kommer att bli legio i Blattanien.
Låt oss leka med tanken att vi helt stoppade invandringen samt repatrierade alla av utländsk härkomst. Jag menar alla, även de som är födda här. DÅ tror jag att vi verkligen skulle stå inför ett totalt samhälleligt sammanbrott. Förutom förlusten av det mänskliga kapitalet skulle konsekvenserna bli oerhörda. Förstås.
Det skulle uppstå Grand Canyon-stora hål inom alla tjänstesektorer, kulturen och så vidare. Det kan vem som helst med de simplaste matematikkunskaper räkna ut. Vårt samhälle skulle mosas som en maräng under ett stenblock.
Förorterna skulle gapa tomma och spöklika som hyreshusen i Tjernobyl. Det skulle inte finnas ”etniska svenskar” som kunde bo där, det finns inte tillräckligt många och även om det fanns det skulle de inte vilja bo där ty dessa områden var ett misslyckande redan på planeringsstadiet – miljonprojekten. Vi skulle få en total härdsmälta i samhällsekonomin.
Svensken har generellt aldrig varit emot arbetskraftsinvandring, nej då har vi tagit emot alla med alla öppna armar. Anledningen till det var att det gynnade oss skattebetalare, industrierna och i förlängningen samhället då.
Det var således bra för oss. Vår egoism okejade det, men vilken invandrare fick ändå inte höra ”svartskalle” i fikarummet ”på skoj” – husbehovsrasism var legitim på nåt sätt – ”kul” liksom, lite skoj skall de väl tåla.
Allright, men nu när det råder andra mörkare tider är allt invandringens fel. Par från Somalia sägs skaffa sig tio barn vardera i snitt för att på så sätt kunna raka hem säckvis med bidrag och på köpet islamisera landet samt åka tillbaka på till hemlandet på lyxsemestrar.
Det flyger så många skrönor därute och för den ängslige blir de snart till sanningar som rättfärdigar rösten på SD. För detta parti kommer ju göra så att blir som det var förr – innan Khalids Kaviar ersatte Kalles på köksbordets Perstorps-skiva.
Nu när läget är det omvända, de behöver oss mer än vi behöver ”dem” därför att de av fullt förståeliga skäl inte vill bli slitna i stycken av bomber och granater, skall det stängas gränser och byggas murar.
Att de sedan dör som flugor på vägen hit, till exempel i Medelhavet, påverkar på intet sätt den som använder Flaschback-matematik när de summerar antalet flyktingar visavi sin egen sociala eller emotionella situation. Det ÄR blattarnas fel. Vi kan hjälpa till i närområdet istället.
Vi kom till världen med en uppgift – ett jobb. En skyldighet och det var att vara medmänskliga. Det tror jag verkligen. Hur skulle ursprung och hudfärg kunna bestämma vilka vi skall vara medmänskliga mot? Räcker inte att rädda liv som incitament?
Att det i flyktingströmmarna flyter med en och annan fripassagerare (målinriktad bidragstagare in spe) eller kriminell är, om man hårdrar, det bara matematik (och det inte sagt med brist av respekt och empati för brottsoffer och deras anhöriga) Kriminalitet har ingen hudfärg, den är universell.
De fula fiskarna, av alla kulörer, fångas förhoppningsvis in förr eller senare. De som begått riktigt grova brott – mord, våldtäkt och slikt får vi dras med här hemma i landets byggnader för frihetsberövande.
Den bland dessa som är här för att söka en fristad och som hamnade på ett av dessa ställen pga. av skälen ovan skall naturligtvis dömas och efter avtjänat straff förpassas till platsen de kom ifrån.
Men – och det kan inte nog understrykas – lejonparten av dem som kommer hit är inget annat än MÄNNISKOR som vill leva tryggt, i fred och frihet. Med sina familjer och medmänniskor. Därmed inte sagt att Sverige ensamt skall vara en medmänsklig hamn för skyddssökande.
Hela världen måste ta sitt ansvar. Men här i lilla Blattanien måste vi ta vår beskärda del av vårt ansvar, fullgöra vår plikt att visa medmänsklighet. Det vilar inga konstigheter i det.
Vi kan inte hela tiden idissla på sociala medier att ett antal med invandrarbakgrunds kriminalitet är ett bevis på att den stora majoriteten hjälpsökande är ”bad eggs” för det är dom inte. Jag antar att det bland annat är därför tidningar pixlar bilder på brottslingar med utländsk härkomst.
Om tidningar inte skulle pixlade bilder på brottslingar och tv’s nyhetsprogram likaså skulle bilderna spridas med ebola-fart på sociala medier som ett bevis på ”de andras” uselhet: De hemvävda ”Vad var det jag sa-flosklerna” kommer att stå som spön i Twitters åsiktsgolv som det redan gått rasistisk träbock i.
Men folk är rädda och känner sig otrygga och det hela är kanske inte så enkelt som Henrik Schyffert låter påskina. Som i till exempel Skavlan i fredags. Schyffert är briljant och jävligt skärpt. Men människor som känner sig rädda och otrygga ÄR också det. Det är inte alls så tryggt därute och det måste man ta på allvar.
Det hjälper inte att håna och göra sig lustiga över folk oro. Det späker bara SD och partier med liknande ideologier.
Nej, en del av lösningen tror jag är att att ta folks oro på allvar som sagt. Att lyssna på dem utan att sätta en rasiststämpel i pannan. Vidare kan det inte sägas ofta nog: det största ansvaret för ungdomar på glid, oavsett ursprung, är deras föräldrar. Barn behöver närvarande föräldrar, kärlek och uppfostran. Ramar och regler.
Barn som får det erhåller i slutändan även ”Nyckeln till Staden” – språkkunskaperna och annan utbildning som är ett led i vägen till lyckad integration.
Integration betyder inte att folk från andra länder måste dansa Små Grodorna på midsommarafton eller se på Kalle Anka på julafton. Integration är väl ett jobb först och främst antar jag, det är nog det viktigaste instrumentet för att känna delaktighet i samhället.
Segregerade bostadsområden i Sverige är både dåligt och bra. När folk tar sig till ett annat land så är det fullt naturligt att de vill bo i ”kolonier” – det vill säga på platser där andra landsmän redan bor. Så är det vart än i världen man utvandrar ifrån och sedan kommer till. Det gäller även oss svenskar när vi emigrerar.
Problemet med dessa ”kolonier” i Blattanien är att de hamnar i de miljonprojekt som var ett kapitalt misslyckande redan i den stund de var färdigbyggda och inflyttningsklara för cirka femtio år sedan.
Massor av arbetarfamiljer flyttade in då, men även mängder av familjer i socialt och ekonomiskt utanförskap. Områdena blev snabbt en plantskola för allsköns missbruk & kriminalitet – så den delen av Ortens problematik är på intet sätt importerad.
Åter igen – svaret är främst närvarande föräldrar, hand i hand ökade samhälleliga resurser – massiv ökning av poliser i dessa områden så att människor får känna trygghet. De flesta blir inte provocerade av därvarande poliser, tvärtom.
De enda som blir provocerade är ungdomar på glid som av förklarliga skäl inte vill bli sedda av polisen därför att de håller på med nån skit för att de inte blir sedda av sina föräldrar.
Vi behöver bättre skolor och lärare och då menar jag riktiga lärare som är engagerade och som får betalt därefter. Precis som ovan nämnda poliser borde få. Det helar kokar ner till vad vi alla som enskilda medborgare och samhälle är beredda att göra.
Att vara medmänsklig är inte att släppa in en familj i landet och därefter vind för våg låta dem åka på en flygande och snålt tilltagen bidragsmatta och hoppas att de landar rätt. Det är som att bygga ett hus och sedan strunta strunta i att underhålla det – det förfaller tämligen fort.
Medmänsklighet är av vara just det, hela vägen från a till ö. Det är långt ifrån så i Blattanien nu, men det kan bli så i Sverige om alla hjälper till. Det behöver inte handla om pengar – det kan handla om ett leende, en vänlig gest – lite mänsklig värme.
Det kan handla om att säga:
Välkommen