De flesta man pratar med som dessvärre tvingats begrava en nära anhörig klagar ofta på begravningskostnaden. Inte sällan i efterhand. Visst, en begravningsfaktura kan vid en första anblick verka förskräckande, sett till nettobeloppets storlek. Men analyserar man den är den oftast fullt rimlig.
Vad man skall ha i åtanke när man läser en sådan faktura är att den ofta innehåller förmedlingstjänster, förutom själva begravningskostnaden. Det vill säga till exempel kostnader för dödsannons, minnesstund (förtäring/dryck, kaffe/kakor osv) beställda blommor, solist och annat. Skalar man bort förmedlingstjänsterna landar man på en acceptabel och hygglig nivå.
Om man tar Fonus eller SBF-anslutna byråer (SBF-Sveriges Begravningsbyråers Förbund) som ett exempel så kan deras offerter först te sig dyra. Men man får vad man betalar för. Detta är två stora kedjor och det är inte gratis att bedriva begravningsverksamhet med den organisatoriska storleken, kvalitén, och den kontinuerliga kvalitetssäkring som pågår.
Läs om SBF här:
http://www.begravningar.se/om-auktorisation
Läs om Fonus här:
https://www.fonus.se/om-fonus/
Det är tack vare Fonus och SBF som vi idag har en såpass seriös och faktiskt prisvärd begravningsbransch som vi de facto har i Sverige idag. Utan dem hade det varit en djungel både vad det gäller prissättning och kvalitet. Jag har tidigare personligen kritiserat bland annat prissättningen. Det var dock inte särskilt genomtänkta slutsatser jag drog då.
Jag skulle gärna se en tillsynsmyndighet över begravningsbranschen. Ett begravningsbranschens Konsumentverk eller Socialstyrelse om man så vill. En kund som är missnöjd med Fonus kan iofs alltid vända sig till Fonus och en kund som är missnöjd med en SBF-ansluten kan alltid vända sig till SBF. Det händer inte ofta, men den möjligheten har kunden hos nämnda aktörer.
Den kund som vänder sig till icke auktoriserade byråer eller byråer som inte tillhör Fonus organisation har inte den möjligheten vid eventuellt missnöje och spelar därmed alltid en slags kvalitativ rysk roulette. Nu skall det i ärlighetens namn sägas att de allra flesta icke auktoriserade begravningsbyråer utför sitt arbete klanderfritt. Därmed inte sagt att de blir ett billigare alternativ i slutändan.
Dessvärre har det funnits och finns fortfarande en del icke auktoriserade aktörer vilka är direkt skadliga, för begravningsbranschen i allmänhet och de anhöriga i synnerhet och det av en mängd olika individuella skäl. En del är skojare, andra är olämpliga av personliga skäl – det finns en del att välja på ur tillkortakommande-floran.
Idag kan precis vem som helst starta en begravningsbyrå. Skaffa en lokal, sätta in en annons, därefter ta emot kundbesök samt lagligen bereda sig tillträde till ett bårhus för att där hantera avlidna efter bästa förmåga. De administrativa delarna dvs. pappersexercisen efter ett dödsfall behöver man sen ingen ingenjörsexamen för.
Det vanskliga är de emotionella egenskaperna, empati-resurserna, den psykiska styrkan, den sociala kompetensen, lyhördheten, fingertoppskänslan, självkritiken, etiken och moralen. Där har det slunkit in en hel del udda filurer genom nätet under åren av den enkla anledningen att det inte finns något nät.
SBF & Fonus har ett finmaskigt nät och där slipper sällan eller aldrig ”olämpliga element” in. Vidare har bägge aktörerna kontinuerlig internutbildning av sin personal och en gedigen kvalitetssäkring ständigt pågående. Så är det inte hos de frimicklare jag syftar på ovan. De kan bära sig åt lite grann som de vill. Deras kunder har ingenstans att vända sig till.
Men, tack och lov, är det så beskaffat att olämpliga aktörer med tiden ryktesvägen via tidigare missnöjda kunder själva ser till att omsättningskurvan ser ut som en störtloppsbacke så småningom. Det kan gå fort, det kan ta längre tid – men generellt får man stå ansikte mot ansikte med konkursen. Förr eller senare.
Skadan är dock redan skedd för de anhöriga som på olika sätt drabbats av dessa klåpare och det går inte att reparera. Av två skäl. En begravning kan aldrig göras om och de själsliga såren läker inte.
Vidare, det finns även en skog av underleverantörer till begravningsbyråerna därute. De anlitas i de fall byråerna inte hinner med själva eller i de fall ägaren till begravningsbyrån i fråga av olika anledningar inte kan/vill befatta sig med den fysiska hanteringen av avlidna.
Det finns även bland underleverantörerna en stor klasskillnad. De flesta är utmärkta medan en del andra inte borde få transportera ens hästgödsel. Men det finns inget kontroll eller godkännandeorgan där heller.
Vem som helst med en skåpbil kan baxa avlidna så snart de bestämt sig för det och meddelat detta till en hugad spekulant & fått denne på kroken så att säga. Inte sällan genom prisdumpning. Som ni säkert förstår är det därmed en delikat uppgift att hitta rätt begravningsbyrå.
Mitt förstahandstips är att ALLTID vända sig till en auktoriserad byrå eller Fonus. Mitt andrahands-tips är att om man inte vill det, kontrollera då den byrå eller byråer ni funderar på. Eniro har ofta betygsättning på företag, det finns massor av information på nätet i den händelse ni vill kolla upp det företag ni avser att anlita.
Vidare kan man tycka att Svenska Kyrkan borde visa klåpare på kyrkporten för det finns knappast någon institution som har mer kunskap än dem om vem som är olämplig eller inte för den grannlaga uppgiften det är att anordna en begravning i deras lokaler.
Avslutningsvis. I händelse av mitt egna frånfälle har jag noga instruerat mina anhöriga att anlita en auktoriserad byrå eller Fonus. Skulle de gå emot denna min sista önskan har jag lovat dem att komma tillbaka och spöka för evinnerliga tider.
Memento Mori